Det är så lätt, det är så svårt

Det är så lätt att göra tvärtemot det man egentligen vill göra. Det är så lätt att bara stå i ena hörnet istället för att ge sig ut tillsammans med de andra. Det är så lätt att göra sig osynlig och så svårt att göra sig hörd. Det är så svårt att göra det man egentligen vill göra eftersom man inte vågar. Man hålls tillbaks som om man vore fast kedjad och allt känns förgäves. Allt känns så svårt trotts att det är något av de lättaste som finns. Varför vågar man inte ta det steg man egentligen så gärna vill? Varför ställer man sig hellre i hörnet än att bege sig ut och lära sig saker? Göra saker?
Varför är det så lätt att hålla sig själv fången?

Inuti hans huvud

Han snurrade kontorsstolen ett varv, där han satt i sitt kontor. Sitt lilla enkla rum med fönster som gav honom utsikten över staden och framför allt korridoren. Han rättade till sin röda slips och log lite hånfullt.
En av sekreterana som gick förbi hans kontor hälsade. Ingen hade en aning, inte en blekaste aning.
Han satte fart på stolen igen men den här gången stannade han den så att han hade ryggen mot korridoren. Han tittade ut över staden. Den var så stor. Han kunde inte se vart den slutade.
Så liten och obetydelsefull var han, bara en i mängden hade hans mamma en gång sagt. Minnet av dessa ord gjorde honom irriterad, han knöt sin näve så att knogarna blev vita. Sedan blundade han och började andas rytmiskt. Jag är bättre än alla andra, jag sticker ut, jag är inte en av dem, tänkte han. Jag har redan bevisat det för henne, för den jävla kärringen. Aldrig kommer jag bli en av dem, en i mängden. Han var bättre än alla andra, smartare, snyggare. Han var bättre på alla sätt, det hade han bevisat för henne.

Han vände stolen och tittade ut genom fönstret till korridoren där allt folk gick omkring utan en aning, utan att veta att han varje dag satt och fantiserade om hur han skulle döda dem. Han log för sig själv.

Oavsett hinder

Resan jag beger mig ut på är lång och farlig, men lugn detta äventyr är inget nytt för mig och jag har alltid vetat om att den skulle behövas göras igen. Jag önskar bara jag hade haft en resekamrat som vid kvällselden kunde hålla mig sällskap och slåss mot barbarer och drakar vid sidan om mig, men jag har klarat det en gång tidigare och då ska jag nog klara det en gång till... oavsett hinder!

Tänk vad en person kan åstakomma

Tänk vad en person kan åstakomma mycket smärta
Tänk vad en person kan få en att gråta
Tänk vad en person kan få en att hata
Tänk vad en person kan få en att känna sig övergiven

Alla dessa tårat, allt detta hat, all denna smärta som man håller inne varje dag för att inte visa sig svag inför andra, men allt man vill är att gräva ner sig i mörkret och bara gråta ut, skrika och slå.
Pågrund av en människa, en person som alltid funnits där men som övergivit en.

Kan man någonsin förlåta?
Skulle man kunna glömma all denna smärta som man blivit åstakommen om personen återigen stod framför en?
Skulle hatet återigen bli kärlek, skulle gråten bli skratt igen?
Skulle man sluta känna sig övergiven?

Skulle verkligen den tiden som man velat gråta, den tiden man hatat, kännt sig övergiven verkligen gå att förlåta?

Kanske förlåta... men aldrig glömma?

Dagens, nej alla dagars glädjekälla!



DEXTER min lilla glädje källa!



En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 3

Kapitel 3; Livet på ön

De fyra nyfunna vännerna gjorde allt de kunde för att livet tillsammans skulle bli så lätt och rogivande som möjligt, men en dag när de märkte att ett liv tillsammans inte skulle fungera om alla gjorde precis som de vill bestämde de sig för, över en skål med nudlar om att skapa fem gyllene regler som skulle gälla oavsett vad som skulle hända i framtiden. 

De gyllene reglerna;

• Om du hittar något som är söt, roligt eller ätbart, var inte självisk utan dela med dig för vi sitter faktiskt fast här tillsammans.

• Stöka inte ner i lägret eller utanför lägret; det är inte snällt mot varken naturen eller ön invånare.

• Snälla, lek inte med tändstickorna för om du gör det kommer vi inte ha några kvar om det någonsin kommer ett skepp eller flygplan förbi den här ljuvliga ön, vilket inte är särskilt trovärdigt men ändå.

• Om du behöver göra nummer två, snälla, och vi menar snälla gräv ner det för det är inte särskilt kul att trampa i det.

• Och snälla bryt inte dessa regler. Vi har skapat dem tillsammans och är alla med på att vi behöver dem.

Hemlängtan;

Det var en varm men samtidigt kylig morgon och de fyra varelserna satt i sanden och gjorde ett försök att äta frukost, men detta gick inte särskilt bra. Tina surplade så högt hon bara kunde, Robin suckade tungt, Carrow bara stirrade rakt ner i sina nudlar och Batman hostade lite oskyldigt, för han uppskattade inte tystnaden överhuvudtaget.

- Jag saknar min mamma, alltså! Väldigt, väldigt mycket. Sa Batman bara för att bryta tystnaden.

- Vi vet, vi vet. Vi saknar våra mammor också. Svarade Tina sorgset. Vad saknar du Robin? Mer än din mamma, alltså?

- Och Jokerns dåliga skämt! De var bara.... de var inte ens roligt! Skrattade Batman fram.

- Ja, dem var hemska. Han var rolig bara för att han själv trodde att hans skämt var roliga. Robin skrattade lite tyst för sig själv. Men det jag saknar mest är nog... en stor kopp kaffe.

De övriga tre varelserna i sanden tittade först på varandra och sedan på Robin och skrattade lite lätt åt hans svar. Tina slog honom lite lätt på axelen och sa;

- Det där sög ju! En kopp kaffe?

- Vad längtar du efter då min gamle vän? Frågade Carrow med nudlarna hängandes från mungipan.

- Jag? Jag vet inte riktigt... min familj givetvis... och sen skulle jag tro... min manga samling. Med dessa orden tog sig Tina för ögonen och suckade djupt.

- Det är okej, Tina. Vi förstår dig. Låt smärtan komma fram, sa Robin som tröst och klappade henne på axelen.

Det blev tyst för en stund i lägret och de fyra vännerna satt bara där och drömde sig bort tills en röst sa;

- Vad längtar du verkligen, verkligen efter då, Carrow? Det var Batman som sagt detta med ett stort leende på läpparna.

- Eeh, vad jag längtar efter? Carrow blev tyst för en stund och tänkter efter extra noga. Jag antar min familj... och glass... en kopp med vaniljte hade ju inte varit fel. Men mest av allt saknar jag min stora, fluffiga kudde! Min kudde! Med en sorgsen röst orden försvann in i tystnaden och de satt och tittade på den stora, vackra solen som nu stod högt uppe på himmelen.

- Du kan låna min kudde om du vill. Viskade Batman till Carrow.

- Tack, men det är okej... Svarade hon honom och återupp tog tystnaden med ett litet leende.

Illusion

Det är ingen illusion, detta är verkligheten. Jag lovar.
Det är en illusion, detta är inte verkligheten. Jag lovar.
Allt är en illusion, och det är verkligheten. Jag lovar.

En Episk resa genom Tid och Rum - Kapitel 2

Kapitel 2; Andra människor?

En vacker dag på den inte så fullt öde ön när Tina satt i sanden och åt nudlar samtidigt som hon vakade över havets vågor i hopp om att någon skulle komma till undsättning och Carrow gick rundor en bit bort och pratade med sig själv om ett avsnitt av serien Friends som hon sett strax innan de åkte samtidigt som hon åt en frukt som hon icke visste om den var ofarlig eller icke, hörde de ett dovt ljud. Det var någon som grät, men plötsligt slutade det. De båda tjejerna började undersöka området efter något som helst tecken av annat liv, men de kunde inte hitta något och deras hopp dog ut en stund tills de plötsligt hörde ljudet igen.

-      Det kommer där ifrån! Skrek Tina och pekade mot ett par palmer längre ner på stranden och började springa.

-      Vänta min kära gamla vän! Vi vet inte vad det är! Det kan vara något ilsket djur eller liknande! Det kan vara farligt. Skrek Carrow efter henne.

-      Och det är därför vi ska kolla in det! Sa Tina glatt och skuttade iväg mot palmerna. Någon kanske behöver hjälp. Vad vet vi!

Sida vid sida de båda vännerna sprang mot ljudet som blev starkare och starkare. Ju närmre de kom ju mindre såg palmerna ut som palmer. De förvandlades sakta men säkert till två figurer, två personer. Tina och Carrow stannade några meter ifrån personerna och stirrade förvånat på varandra. De två männen hade inte lagt märket till dem och de två vännerna stod där en lång stund innan männen märkte att de existera.

-      Men va tusan… sa en av männen och tittade förvånat sitt sällskap som torkade bort sina tårar med en näsduk.

De fyra personerna som nu stod öga mot öga stirrade bara på varandra med häpnad.

Männen som Tina och Carrow nu just träffat på var ett underligt par. Den första mannen, han som precis försökt prata var ganska kort och hans klädstil var väldigt unik, precis som den andra mannens, men den här mannen hade en röd tajt tröja på sig, men gröna tajts, svarta skor, en mantel och en svart mask som täckte området kring ögonen. Ganska meningslöst tyckte Tina och Carrow.

Mannen nummer två var både äldre och längre än mannen nummer ett. Han hade en grå svart tajt dräkt med svarta höga skor, även han hade en mantel och en mask, fast denna mask täckte hela hans ansikte och den hade två långa öron, nästan lite som en fladdermus. Och den här mannen, som såg så häftig och stark ut grät.

-      Vi är inte ensamma längre! Två helt främmande människor har kommit till undsättning! Tina skrek detta i glädje och drog i Carrow, som tittade konstigt på Tina.

-      Eeh… det har du fått helt om bakfoten. Vi är lika vilse som ni är, Sa mannen nummer ett med en sorgsen stämma.

-      Men om ni inte är här för att rädda oss, vem fan är ni då? Och hur länge har ni varit här? På denna underbara ö? frågade Tina lite irriterat över svaret om att de inte skulle bli räddade.

-       Oh, så ohövlig av mig! Låt mig presentera oss… Jag är Robin och den här mannen vid min sida är Batman. Sa Robin och pekade på Batman som stod och stirrade ut över havet med en extremt sorglig blick. Ne, hur länge kan vi ha varit här… jag vet faktiskt inte. Vet du, Batman?

-      Runt 6 månader… skulle jag tro. Sa Batman och harklade sig.

-      Oj, vi har varit här i 14 eller 15 dagar nu, men det är inte särskilt viktigt! Kom Robin, låt mig visa vårt läger! Tina sa detta samtidigt som hon tog tag Robin i armen och drog honom mot lägret och lämnade Carrow och Batman ensamma i en deppig stämning.

Batman satt sig ner i sanden och fortsatte att stirra ut över havet med en extremt sorglig blick, vilket gjorde Carrow illa till mods för hon visste inte vad hon skulle göra så hon beslutade efter att noggrant inspekterat de olika utvägarna från denna ohyggligt obekväma situation, att säga något till honom.

-      Såååååå… du är Batman alltså? Jag måste bara säga att detta är ett väldigt speciellt tillfälle för mig så jag verkligen tycker att du är super häftig och jag älskar verkligen ditt tjat om att kämpa mot ondskan!

-      Jag vill ha min mamma! Sa Batman tyst med en hes röst och tittade ner i sanden.

-      Ja, jag saknar min familj med, men är inte typ din mamma död sen… typ för tusen år sedan? Frågade Carrow.

-      Jo, det är hon men jag saknar henne ändå! Mumlade Batman och började återigen gråta.

-      Åh nej, börja inte gråta! Bönade Carrow och satt sig brevid Batman i sanden och gav honom en näsduk att torka tårarna med. Börja inte gråta kära du, för om du gråter börjar jag också att gråta!

Samtidigt som Tina och Robin pratade med varandra i lägret om allt mellan jord och himmel satt Carrow och Batman i sanden i ljuset av solnedgången och grät efter deras mammor.

Faller mot min död

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Djupare och djupare sjunker ner i kvicksanden. Skriker efter hjälp, efter någon som kan ta handen men ingen är där. Faller mot min död.
Kan något väcka en till liv igen? Är så trött på att jämt och ständigt bara gå bland folkmassorna som en levande död.
Vill skrika, slå och växa.
Vill kunna falla och sen resa sig upp igen, men allt man har nu är en stor sten med bördor som man inte vet var man ska göra av.
Vill att någon ska skrika åt en att ta sig samman. Vill att någon ska hjälpa en ur det här hålet för man klarar det inte själv. Är för svag, för rädd.
Vill ha livlinan som man så länge letat efter men aldrig funnit.

En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 1

Kapitel 1 – Början på en episk resa

Brev ett; Alla där hemma

Hej där hemma!

Ledsen att vi begav oss iväg med så kort varsel, men vi fick en sådan lust att bege oss ut på en resa! Men var icke oroliga, vi lovar att komma hem innan helgen är slut. Men vi har bara en sak som vi behöver hjälp med… vi hade ju tänkt köpa sovenirer till er i Japan, men våra sista pengar gick till nudlar så det hade varit trevligt om ni hade kunnat skicka lite pengar, ja och om ni inte gör det så kommer vi inte ha råd till bensin till vår gummibåt eller så svälter vi ihjäl. Det beror helt på omständigheterna.

Men det var allt vi hade att säga… Vi hoppas ni har det bra, för det har vi! Och så ses vi till helgen!

Med vänliga hälsningar

Tina och CarroW

 

Brev två; Hjälp

Hej där vem du nu än är!

Vi är två små figurer som nu mitt under vår resa till Japan håller på att bli skeppsbrutna, då vår gummibåt läcker in vatten.  Som det ser ut nu sjunker vi inom kort och den närmsta säkraste plats är den ö som ligger här vid höger sida om oss. Så om du nu råkar vara en god medmänniska önskar vi att du kallar på hjälp, för vi vill inte dö på denna öde ö, som ändå ser väldigt inbjudande ut på detta avstånd, helt själva!

Tack för uppmärksamheten!

 

 Listan;

De två figurerna som nu var på väg att sjunka satt sig ner och gjorde en lista på några grejer som var nödvändiga att dra med sig när de inte hade någon annan utväg än att simma mot den synes öde ö som låg till höger om dem.

Deras lista består av;

·         Nudlar – För att vi älskar dem!

·         En Mp3-spelare med mycket musik på – För att vi inte kan överleva utan musik.

·         En stor påse med batterier - För att Mp3-spelaren behöver dem.

·         Kastruller - Vi behöver något att koka nudlarna i.

·          En yxa – Så att vi kan hugga ner lite virke till att bygga ett trähus med.

·         Rep, mycket rep – Rep är bra till mycket.

·         En tändsticksask… men tändstickor i – Så att vi kan starta en eld.

Ny skeppsbrutna; En titt i området

Ön; Djungeln är stor och färgrik, fåglarnas ljuva kvitter är som musik för våra öron. Luften luktar salt, havet känns varmt mot vår hud och de bruna sakerna på marken smakar icke särskilt bra!

Hemlängtan;

Pingviner är kramgoa, valpar är söta, men den här hemlängtan får mig snart att spy.

A True Feeling

And for a minute there, I lost myself, I lost myself
And for a minute there, I lost myself, I lost myself

For for a minute there, I lost myself, I lost myself
For for a minute there, I lost myself, I lost myself
Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself

Radiohead - Karma Police

So sick and tired of being sick and tired

The darkness is around me,
There is no way out,
I´m all alone now,
You left me,
Left me on my own,

This darkness is eating my soul,
There is no other way out,
There is no other way than the one you took,

You left me here all alone,
In this cold darkness that is eating my soul,

I´m so sick and tired of this,
So sick and tired of these feelings that you left me with,
So sick and tired of being all alone.

En episk resa genom tid och rum

Har börjat att fokusera på att skriva längre berättelser och inte bara dikter, men dessa berättelser kan ju diskuterar i kvalite och dess hemska och torra humor!
Men här kommer intrudoktionen av min omgjorda version av ett av mina gamla skolarbeten som heter The Voyage - 4 shipwrecked people´s story. Men denna nya versionen heter En episk resa genom tid och rum;

Introduktion

En vacker dag när Carrow, som var 15 år vid den här tiden och hennes bästa vän Tina, som råkade vara ett år äldre var ute på en äng och blåste såpbubblor upptäckte det plötsligt något i gräset. De gick emot den runda, gula saken med en vit rand runt omkring den.

-      Det är en gummibåt! En gul gummibåt! Skrek Tina överraskat.

-      Vad tycker du om en resa? Frågade CarroW Tina med en litet leende på läpparna.

-      Kan vi åka idag?! Jag tycker vi ska åka idag! Skrek Tina med en sådan glädje att hon studsade, men plötsligt stannade hon till och sa;

-      Vart ska vi åka då?

-      Jag vet inte… Kanske till… CarroW tänkte till ett tag innan hon svarade;

-      Kanske… kan vi åka till Japan?! Vi gillar ju båda Japan och nu har vi det perfekta tillfället att faktiskt åka dit… jag tycker faktiskt att vi ska åka till Japan, sa CarroW.

-      Awesomeness! Men först! Måste vi döpa båten, för annars bringar det otur, sa Tina.

De båda figurerna tänkte efter ett tag utan någon framgång i namn sökandet, när plötslig de hörde en röst säga;

-      SvampBob

De tittade sig omkring efter varifrån rösten hade kunnat tänkas komma ifrån men lyckan var inte där.

-      SvampBob! Det blir det perfekta namnet på vår båt. Sa Tina och tittade med stora ögon på CarroW som nickade med en lätt rörelse.

Nu när det första steget av deras förberedelser var avklarat bestämde de sig för att skriva namnet på båtens sida med svart färg och när den torkat plockade upp båten och sprang mot strand så att de kunde starta sin resa mot Japan, men på vägen till stranden stannade de inom på Willys för att köpa nudlar, så att de inte svalt ihjäl på sin resa.

Det bästa som finns!

Det bästa med att äta glasstrut hemma, är att du kan fylla på struten hur många gånger du vill!
Utan att skämmas!

Glädjen i mig försvann...

Vill här ifrån.
Efter det du sagt finner jag ingen glädje.
Är det verkligen så ni ser mig?
Är jag verkligen så blind?
Det du sa gjorde ondare än något annat jag kämpat emot.
Glädjen i mig försvann, livslustan i mig försvann...
Den lilla kärlek som fanns kvar för mänskligheten dog ut samtidigt som orden lämnade din mun.
Efter det du sagt, tomrummet i mig började fyllas av hat, besvikelse och osäkerhet.
Har jag verkligen varit så blind?
Har jag verkligen blundat för det jag vetat hela tiden?
Jag har så länge stängt ute de känslor jag vet att du känner för mig.
Besvikelsen som jag finner i dina ögon när du ser på mig...
För att jag inte är den personen du vill att jag ska vara.
Hatet som finns inom dig... för att jag är den jag är.

Dagens känslor

Allt känns tungt och osäkert.
Stigen är mörk och tyst.
Rädlsan växer sig starkare och starkare för varje minut.
Allt mer tveksam blir man i sina beslut.
Vad är rätt och vad är fel?

Hennes ögon lyste klart

Han titta ut genom fönstret där han satt vid köksbordet med en kopp te framför sig. Med jämna mellanrum rörde han runt i det med skeden. I bakgrunden hördes hans mamma som malde på om hur fel vissa människor kan ha och hur fula kläder vissa på hennes jobb har.
Han slutade lyssna för länge sedan. Allt han ville var att sitta och titta ut genom fönstret i hopp om att något spännande skulle hända, med det gjorde det aldrig.
Han suckade djupt. Hans mamma hade inte märkt att han inte lyssnade utan hon fortsatte mala på.
Utanför fönstret fanns en lekplats med några gunggor och en bänk. Det var sällan de var någon där och lekte.
Men idag, när han satt där vid fönstret med sin kopp te såg han plötsligt en väldigt vacker flicka. Hon hade långt brunt hår och ett blekt ansikte. Hennes ögon lyste klart även på det långa avståndet. Han stannade upp och fäste blicken på henne. Aldrig hade han sett någon så vacker. Han tappade andan.
Flickan vände sig om mot fönstret och stirrade rakt in i hans ögon.
Han log.
Deras ögonkontakt bröts av en skakning. Hans mamma skakade hans axel och frågade vad han tittade på.
Han vände sig om mot lekplatsen igen och skulle peka på flickan när han insåg att hon var borta.
Vart hade hon tagit vägen?

Varje dag satt han i hopp om något spännande skulle hända, i hopp om att hon skulle komma tillbaks, men aldrig igen så såg han henne. Aldrig igen...

Spring, spring!

Rädsla är något de flesta känner.
Och denna känsla fyllde min kropp.
Den paralyserade mig.

Jag sprang.
Mitt hjärta dunkade så hårt att smärtan var olidlig.
Men jag kunde inte stanna.
Jag tillät mig inte det.
Det jag sprang ifrån var betydligt värre än min smärta.

I ljudet av mina andetag kunde jag höra tunga fotsteg.
Men de var inte mina.
Mina andetag blev tyngre.
Smärtan kraftigare.

Ett ljussken.
Glädje!

Mörker...

Dessa stora bekymmer

- Hur vet man att man är kär?
Hallå, jag pratar med dig!
Hon tittade upp från boken hon varit så insjunken i och med stora ögon tittade hon på sin kompis som satt framför henne i en fåtölj.
- Förlåt, vad sa du?
Hennes kompis suckade och förde tillbaks håret bakom örat.
- Jag sa; Hur vet man att man är kär? Det hade varit trevligt om du kunde fokusera på mina problem istället för det där skräpet!
Chockad av sin kompis fråga och förolämpning försvarade hon sig själv genom att svara;
- För det första är den här boken inte skräp! Det är en klassiker! Du kanske skulle testa att läsa någon gång. Det hade nog gjort dig gott.
Sedan tittade hon åter igen ner i boken som om hela detta samtalet aldrig existerat. Hennes kompis började vrida sig i fåtöljen och blev inom kort irriterad.
- Men hallå?! Min andra fråga då?
Hon sneglade upp på sin vän från boken och med en tyst röst med en lätt stammning svarade hon;
- Hur ska jag veta det? Jag vet väl ingenting om kärlek heller!
- Någonting måste du veta?
- Nej, för det första har jag aldrig varit kär eller för det andra så har jag aldrig någonsin varit ensam med en kille ens. Du som ska föreställa mig bästa vän borde väl veta detta? Hon satt nu med boken i knät och var irriterad på sin vän. Inte för frågan hon ställt utan för att hon skulle envetas med att ställa alla dessa frågor när hon satt och läste.
 Hennes vän reste sig från fåtöljen och gick därifrån samtidigt som hon sa;
- Men herregud! Hur svårt ska det vara! Vad är du för slags vän om du inte vet när man är kär?!

Hon satt en stund och funderade på detta mysterium, om kärlek. Det var något alla människor ville ha, men alla inte fick. Hon hade gett upp tanken på kärlek. Det hade hon gjort för länge sedan. Hon ryckte på axlarna och återgick till sin bok.

En klurig fråga

Om du visste vad jag tänkte skulle du pratat med mig då?

Hata mig idag och för alltid

All denna vansinne sätter sina spår. All denna orättvisa som gör sig hörd.
Hata mig och finn dig själv.
Jag gör inget annat än att håller dig tillbaks och lurar i dig saker som inte är sanna.
Likt en kackerlacka jag överlever alla fällor.
Hata mig idag, imorgon och för alltid så att du kan få ett nytt liv.

Jag kommer alltid att älska dig och försöka få dig att stanna, men hata mig idag, imorgon och för alltid.
Hata mig på alla tänkbara sätt för allt jag inte gjort för din skull.

All denna vansinne sätter sina spår. All denna orättvisa som gör sig hörd, så hata mig igår, idag, imorgon och  för alltid för allt jag någonsin gjort mot dig.

En dålig dag

En dålig dag. Dåliga dagar har vi allihopa.
En dålig dag, en dag där allt känns fel.
En dag då hela ditt liv brakat samman, men bara för en dag.
En dag då du önskar att du varit död.
En dag då du bara vill gråta.
En dålig dag kan alla ha, när som helst, vilken tid punkt som helst.
En dag som tar livet av dig, du vill bara ligga ner i ett hörn och glömmas bort.
En dag då du inte orkar prata.
En dag, flera gånger i månaden, tiotals gånger om året.
En dag som upprepas om och om igen.

Inuti mitt huvud

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!!!!!!

...

Ska jag gå rakt fram eller svänga här?

Sitter och funderar tillbaks på högstadiet. Inte på hela högstadiet utan på våra musiklektioner. Jag gick en extra kurs i musik. Att jag sitter och tänker på musiklektionerna är för att jag lyssnar på All Star med Smash Mouth. Vi spelade liksom in den i skolan, ska ha den någonstans. Hur som helst så var det en rolig tid då jag älskar musik och hade det inte varit för musiklektionerna hade jag inte börjat spela bass (är otroligt dålig både på att spela och träna)
Så jag och en annan kille spelade bass i den låten... vi spelade även andra låtar (inte som vi spelade in men framförde för skolan och föräldrar) t.ex The Killers - When you were young, Simple Plan - Untitled (En otroligt jobbit och seg låt att spela på bass) och många, många fler.
Vi hade sjukt roligt ialla fall och jag längtar tillbaks lite grann, just för att känslan av att göra musik var otroligt underbar! Man kan inte förklara känslan av att sitta där på stolen och plinga lite grann på instrumenten. Alla hade roligt och trivdes (vi hade ju valt kursen själva) och jag ångrar ingenting.
Tack vare att min musiklärare också uppmuntrade mitt spelande så sökte jag in till musikproduktion när valen av gymnasiet var dags, men tackade nej av rädsla. Jag var rädd för alla andra människor som sökte in på samma linje för att jag visste att de var bättre, det hade jag vetat länge, att jag ens sökte in var för att jag hade så många som tyckte det passade mig, i stort sätt alla gjorde det förutom jag.
Ångrar jag mig?
Nej, för jag gick ett underbart år på media och sedan så bytade jag och går äntlingen sista året på bageri och konditoriprogrammet. Är detta yrket för mig? Tror faktiskt inte det, det kan vara det men jag ser bara inte mig själv som konditor i någon annans företag utan jag vill, om jag ska fortsätta inom konditori ha ett eget som fokuserar på tårtor. Hur detta blir får vi se.
Fast min riktiga dröm är att jobba inom film, inte bakom kameran eller framför utan runt om, att skriva om film.

Alla har vi drömmar, vissas slår in, andras inte men inte ska vi vara ledsena för det! Våra drömmar kan leda oss till otroliga platser. Hade inte jag bytat till bageriprogrammet hade jag nog aldrig insett hur roligt det är att göra tårtor eller hur mycket jag verklige älskar film och att skriva om det.
Hade jag inte tackat nej till musikproduktion hade jag nog heller aldrig träffat alla kompisar som jag har nu. Så att ta en enorm omväg kan faktiskat vara bra ibland.

AAAAaaaaaaaaaaaaah!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Vad ska man göra om oavsett vart man än vänder sig så extsiterar bara besvikelse och sorg?

Hon titta på datorskrämen, hon läste meningen om och om igen. Hon förstod inte. Hon visste inte hur hon skulle handskas med situationen. Hon ville känna sig ledsen, arg och besviken men hon kunde inte. Hon kände ingenting. Hela hennes värld hade stannat upp, alla känslor hade smulats sönder och i huvudet alla frågor snurrade. Hon väntade sig svar på några av frågorna men visste innerst inne att svaren aldrig skulle nå henne, för personen som hade svaren ville inte veta av henne.
En djup suck och några av känslorna hade börjat pusslats ihop, hon kände en aning förvirring, en smula ilska men sedan så försvann dem igen. Varför låste hon in sina känslor längst inne i den sjupaste avgrunden som existerade inne i henne? Det var flera männiksor inblandade och de visade sina känslor, de försökte få henne till att dela deras känslor men hon kunde inte, hon ville inte... hon ville inte inse vad som hände.

Ensamhet

Ensamhet är för några det värsta som finns och för vissa andra så är det det bästa som existerar och andra föredrar det någon gång när de känner för det.
Men varför känner vissa sån otrolig ensamhet? Oavsett om man behöver socialt umgänge eller inte. Jag älskar att vara ensam, men även jag känner mig ensam emellan åt.
Folk tror att ensamhet gör dig galen, men enligt mig kan det göra dig gott. Ensamhet lär dig att stå ut med dig själv till vis grad, ensamheten får dig att tänka på allt omkring dig, allt som händer där du just inte är.
Men visst kan även ensamheten bli tråkig och du längtar efter någon att umgås med, någon att prata med! Eller jag tror detta, för när min ensamhet blir tråkig är ett litet sms något som kan få mig att känna mig social igen. Där är också en skillnad mellan människor.
Allt jag behöver för att känna mig social är att skicka ett sms, eller träffa någon i cirka en timme. Men för andra så är det tvärtom. De behöver mer än ett sms, de behöver kanske ett samtal som varar i timmar eller träffa en kompis över en hel helg.
Att inte vara socialtlagd kan ha nackdelar, speciellt om man har sociala kompisar. För med tiden så tröttnar de på att bara ha kontakten via sms och att man aldrig träffas mer än någon timme och när de väl tröttnat och söker efter andra att umgås med förlorar man kontakten helt.
Och att inte vara social hjälper en inte att skaffa nya vänner precis, men jag klagar inte. Alla är olika och det behövs.
Alla människor känner sig ensamma, fast att vi har människor runt omkring oss som bryr sig. Man måste känna sig ensam, för någonstans i livet är man ensam.

Men man kan ha väldigt bra vänner oavsett om man är social eller inte! Jag har det!

Funderar och funderar

Du sitter och funderar. Du funderar över ditt liv. Om valen du gjort har varit rätt. Om vägarna du valt verkligen var de enda? Du sitter och funderar. Du funderar på om du förtjänar livet du har. Om du var rätt person att ge det till?
Du funderar över ditt liv. Varje dag. Dag efter dag dessa frågorna kretsar inuti ditt huvud. De driver dig galen.
När ska svaren till alla dessa frågor komma?

What the fudge?!

Nu fattar jag ingenting. Är så förvirrad. Jag tittar mig runt omkring men ingenting är förståligt. Allt är suddigt. Alla pratar med mig men jag kan inte höra dem. Deras läppar rör på sig men inget ljud kommer ut från deras munnar.
Jag är så förvirrad, jag är så bortkommen. Vad är det som händer? Varför försvinner marken under mina fötter? Vart är jag påväg? Alla människor börjar försvinna. Jag skriker efter hjälp! Jag sträcker ut min hand efter dem, men de ser mig inte, de hör mig inte.
Allt är borta.
Nu förstår jag ingenting. Jag är så förvirrad, så bortkommen. Vad är det som händer?
När får jag stå på stadig mark igen?

Om jag bara visste...

Om jag bara visste vad som var fel?
Om jag bara visste vad jag kunde göra för att hjälpa?
Om jag bara vetat så många saker hade vi kanske inte varit så olyckliga?
Om jag bara vetat vad som var fel kanske du fortfarande varit här?

Allt är som det ska vara

Ensam sitter jag här i Göteborg och allt känns bara öken. Trotts att allt man kan önska finns inom dessa fyra väggar så känns allt så tråkigt och tröttsamt. Jag känner inte för att vara här, i detta rum, i Göteborg. Jag vill ge mig ut i världen, leka kung för en dag. Men detta kommer aldrig ske, då jag aldrig kommer ge mig ut i världen pågrund av rädsla. Rädslan över att komma bort mig i mitt sökande, rädslan över att glömma bort mitt kära rum, i Göteborg som jag just nu avskyr. Rädslan över att finna en plats där jag kan vara kung för en dag och sedan gå förlorad.

Ensam sitter jag här i Göteborg och allt känns bara öken. Men trotts detta småler jag för mig själv och tänker ”En annan dag är detta allt jag vill ha.”

Ensam på denna jord, ensam i detta hus

Vad har vi gjort dig?
Vad har vi gjort för att du ska känna så här?
Varför stänger du oss ute?
Varför går du ner för denna stigen själv?
Jag stod här redo att följa din väg, men du stängde ute mig.
Du valde den andra vägen när det var dags.
Jag stod redo att stötta dig, jag kände samma sak som du.
Ensam på denna jord, ensam i detta hus.
Men du stängde ute mig. Du valde någon annans väg.
Du lämnade oss, du lämnade mig här,
på det stället du hatade av hela ditt hjärta.
På det ställe vi hatade mest av hela våra hjärtan.

En börda av skam

Med en börda av skam går jag mot vårt mål.

Det är tungt och mina andetag sviker mig.

Som en ängel du försvann lika fort som du kom.

Jag önskar jag kunde springa men gravstenen på min rygg tynger mig.

Minnet utav dig får mitt blod att koka.

Livet går vidare är ett minne blott. Aldrig kommer jag läka, aldrig kommer jag förlåta.

Aldrig kommer jag veta, att det värsta brott är att förråda den ända vän man fått.

(2011-10-04)

Falskt hopp

Jag ville inte ge dig falskt hopp.
Det var aldrig meningen att det skulle bli så här, men nu är det försent och nu sitter vi båda här med förgiftat sinne.

Vart tog vårt förnuft vägen?
Falskt hopp var det sista jag vill ge dig, men jag kan inget göra.

Where did you go

Det var länge sedan jag kände sådan glädje! Jag kommer alltid minnas den första Augusti 2012 då jag och min syster valde platser i mitten av alla bänkar och jag satt förväntansfull och väntade på att Mattias Hellberg skulle kliva upp på scen (BILDEN).
Sedan ett halv år tillbaka har hans musik spelats i stort sätt varje dag från min stereo och skänkt mig mycket glädje men samtidigt sorg. Det var sju år sedan musik har gjort ett sådant intryck på mig som Mattias Hellbergs musik gjorde första gången jag hörde honom på radio.

Men när han och hans band äntligen efter denna tuffa väntan klev upp och började spela, kom en våg av glädje över mig men samtidigt som detta insåg jag att denna stund snart skulle vara över, för inom en timme skulle han ha spelat färdigt och jag skulle åter gå till att bara sitta där hemma i ensamheten och lyssna på hans musik.
Men trots att detta gjorde mig sorgsen så är jag ju glad att hans musik finns tillgänglig.

Det var nog en av de bästa stunderna i hela mitt liv att få se Mattias Hellberg live! Det var nog den bästa spelningen jag någonsin varit på. Närvaron och hans röst! Jag insåg också hur mycket jag älskar musik och vad det kan betyda för en människa.

Han spelade även min favorit låt "Where did you go" och den var helt underbar live. Mycket bättre än på skiva.
Detta var helt enkelt den bästa dagen i mitt liv!

Tommaintets trygghet

Sitter bara här och tittar rakt ut i tomma intet och hoppas på bättre tider. Allt runt om kring svävar förbi mig och hånar mig på alla tänkbara sätt... speciellt stolen som varit min i ett antal år nu. Låsas som om de inte existerar, känner bara för att stirra rakt ut i ingenting, det ger en trygghet som bara tomma intet kan ge. Allt blir svart och jag faller... allt är svart och tryggheten som tomma intet brukar ge mog har försvunnit. Blivit undan knuffat av en känsla av oro och förvirring. Min stol faller förbi mig, den faller så snabbt att man knappt såg den fara förbi. Vart tog tomma intet och tryggheten vägen? Vad betyder detta fall? Vad finns på botten?

Bye Bye

Trotts att man vet att det är det bästa beslut man kan fatta... att lämna bort något man lärt sig älska så gör det fruktansvärt ont.

Det går inte att beskriva känslan och beskvikelsen över att denna lilla skapelse, detta lilla djur aldrig mer ska bringa en glädje.

Man vet att han kommer att glömma en och bli lika lycklig här som på en annan plats, det är bara vi människor som är så känslofulla.

Är de det jag egentligen är?

Han tittade sig själv i speglen.
Vad var det han såg?
Givetvis såg han sin spegelbild. Vad annars?
Men de säger att om man tittar tillräckligt länge och fokuserar sig så ser man något annat, man ser vem man egentligen är.

Vem är han egentligen?

Han vände sig om med en suck och tog fram cigaretterna ur innefickan på sin kavaj. Han satte en cigarett mellan läpparna, medan han letade efter tändaren i resterande fickor vände han sig mot speglen igen.

Det han såg var en man, väldigt sliten ut för sin ålder. Kavajen var urtvättad och hålig. Håret var för långt för fristyren det skulle föreställa att han hade.

Han suckade. Ett misslyckande!
Är de det jag egentligen är, tänkte mannen medan han tittade sig i speglen.
Han tog ut den otända cigaretten ur munnen och slängde den i vasken.
Han suckade och hängde över vasken tittandes neråt.

Ett misslyckande, tänkte han igen.
Mina föräldrar hade rätt. Alla hade rätt... Jag är ett misslyckande.


Han stod alldeles stilla vid vasken. Han grep tag i vaskens kanter så hårt han kunde... och sedan så suckade han.

Kriget med mig själv

Jag hatar mig själv för det. För att jag hindrar mig själv. För att jag inte vågar. Allt jag gör och hur jag är beskyller jag mig själv för. Just för att jag hindrar mig själv från att vara den jag verkligen vill vara.

Längtar efter regn och kyla

Sommaren är här eller åtminstonde sommarlovet. Solsken och värme kommer sakta krypandes mot oss och jag längtar redan efter snö och regn i mängder. Vill inte sitta i solen och äta glass eller sitta på standen utan längtar efter att gå i snön med min lilla räv och titta på den vackra omgivningen klockan 5 på morgonen!

Valpisar!

Små liv på fyra ben som springer runt bland mina fötter. Små liv som snart växer upp. Små valpar som skänker så mycket glädje, men okcså sorg då de snart ska bege sig ut på egna äventyr med sina nya familjer!

Har gett upp

Har gett upp. Tror inte på det som existerar längre. Jag kommer inte ens ihåg den tiden jag trodde på någons existens. Med dagarna som gått har jag insett det inte ens är lönt att försöka hitta tron och hoppet igen för det kommer inte hjälpa mig eller någon annan ändå. Och om det hade varit till någon hjälp ändå så hade jag ändå inte haft någon ork att leta efter det. Jag är fast här i mitt lilla svart hål. Jag har bara en riktning och den leder alltid tillbaks. I mitt lilla svarta hål så existerar ingenting... inte ens jag. Alla runt omkring mig som försöker hålla hoppet och tron om något bättre uppe är tomma skal som ännu inte insett det jag vetat alldeles för länge... att allt är förgäves. Inget hopp eller tro i världen kommer göra oss till bättre varelser eller göra oss lyckliga.

Dumma känslor

Hatar denna känsla av hopp, denna känsla av glädje när man innerst inne vet att det är förgäves. Hatar denna känsla som bubblar inom en när man hittat någon som betyder lite extra. All denna glädje och förhoppningar om att en dag denna känsla blir besvarad... förgäves. All denna hopp är förgäves när man innerst inne vet att den aldrig blir besvarad oavsett vem som man hyser den mot. Hat mot alla dessa känslor.

Fel tid punkt att vända om

Som vilken dag som helst begav jag mig ut mot mitt mål. Jag hoppade på fraktkärran och tittade ut på landskapet som forsade förbi. Efter en stund kom mörkret och lade sig över mig och jag försvann för en sekund. Mina ögon öppnades helt plötsligt av en känsla. Jag tittade ut och såg landskapet försvinna snabbt bort från mig. Jag lade också märket till att landskapet jag ju såg var känt för mig, men det stannade inte upp utan försvann fort från mig. Mitt mål var förlorat. Jag såg det försvinna längre och längre bort från mig men jag gav inte upp. Jag sa tyst för mig själv att det spelade inte roll hur lång tid det skulle ta, jag skulle lyckas ta mig till mitt mål. Jag fortsatte min resa till fraktkärrans egna mål då jag upptäckte att ett behov var i behov att göras. Men ingenstans fanns det att utföras så jag, nu full med vilja och målmedvetenhet hoppade jag upp på en annan fraktkärra och åter igen forsade landskapet utanför. Denna resa var inte lika trevlig som min förra då jag inte kunde sitta still på grund av att jag inte hunnit uträtta mitt behov. Min reselust och glädje började sippra ut mellan mina fingrar precis som sand, den ända ljusa punkt nu var att mitt mål var nära. ju närmare jag kom ju otålig började jag bli. Fraktkärran gick långsamt fram och jag försvann för ett ögonblick... det blev ljust och där var det! Mitt mål eller åtminstone en del av mitt mål. Jag hoppade av fraktkärran i farten och rullade över marken i smärta. Efter att jag hämtat mig från kastet hittade jag ett enskilt rum att utföra mina behov på sedan begav jag mig ut på ytterligare en resa. Resa mot slottet där alla de andra riddarna samlas varje dag. Vägen dit var lugn och jag var åter igen glad. Nu stod jag utanför slottet. Porten var tung och långsam men efter en tids kämpande lyckades jag ta mig in. Jag hittade mina riddarkamrater i det vanliga vita slottssalen. Dagen var räddad, jag hade nått mitt mål.

MUSIC!

Jag har idag lyssnat på musik, lite mer än vanligt. Det går liksom inte en dag utan att jag lyssnar på musik egentligen, men idag letade jag musik till ett skolarbete som inte hör hit, men när jag satt där framför datorn med hörlurarna på huvudet och lyssnade på all slags musik jag gillar kom jag att tänka på att det är ett fåtal människor som jag känner som brukar sitta och bara lyssna på musiken. Som bara sitter och andas lugnt och känner musiken. Det är få människor som jag känner som äger en stereo... nu när jag tänker efter så känner jag nog ingen som äger en riktig stereo mer än jag själv och min syster... men hon använder inte sin längre. Eller någon som fortfarande köper CD skivor. Eller lyssnar på all musik en artist eller band har släppt (här kommer jag på ett fåtal människor som gör faktiskt) Detta tycker jag är tråkigt för alla dessa människor missar det bästa som finns med musik! Själva upplevelsen! De säger till mig att de lyssnar på musik och jag frågar dem om de sitter i lugn och ro ibland och gör det och de tittar snett på mig. Men då lyssnar de inte riktigt på musiken, de känner den inte, De skrapar bara lite på ytan. Jag kanske inte har rätt att yttra mig i detta för även hos mig finns det brister i mitt musiklyssnade, men jag tycker liksom att fler borde ta en stund och bara lyssna på musiken. Sätta sig i lugn och ro och låta musiken ta över för det är en underbar känsla!

Om man bara kunde säga något...

Varje dag så kommer den där känslan. När morgonen gryr så kommer den smygandes och när solen går ner försvinner den sakta i vetskap om att den snart kommer tillbaks. Den stör den dagliga rytmen, den stör tankegångarna, den gör en galen. Den enda lugna stund man har är under nattens mörka timmar. Allt är förstört. När ska denna känsla försvinna?

Tiotusen meter!

Om du tittar bakom dig så mmärker du att du inte är ensam. Dessa orden snurrrade rundor inuti mitt huvud medan jag föll ner för stupet. Det kändes konstigt att falla från en sådan höjd mot en säker död, men detta bekymrade mig inte då allt jag hade i huvudet var de där orden som hon sagt till mig för länge sedan. Hon hade sagt till mig att alltid ha dem i bakhuvudet och använda mig utav dem. Plötsligt så ångrade jag att jag hade följt hennes råd och kollar bakom mig...

Schh, lyssna!

Glöm inte stanna upp och lyssna på musiken!

CREEP!

When you were here before
Couldn't look you in the eye
You're just like an angel
Your skin makes me cry
You float like a feather
In a beautiful world
I wish I was special
You're so fuckin' special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here

I don't care if it hurts
I want to have control
I want a perfect body
I want a perfect soul
I want you to notice when I'm not around
You're so fuckin' special
I wish I was special

But I'm a creep
I'm a weirdo
What the hell I'm doing here?
I don't belong here

Radiohead - Creep

Kände för att lägga upp texten på denna låt då det är en av de bästa låtarna som skrivits.
Inte för att jag är depp eller så utan för att jag bara kände för det.
Om ni inte hört den lyssna så på den. Inget kan slå Thom Yorkes röst (Möjligtvis Jacoby Shaddix från Papa Roach) ENJOY!!!

Ondska lite här och där.

Vad är ondska?

Ondska kan vara något litet eller något stort så som att utrota en djurart eller en grupp människor. Detta känner vi mycket väl till, men ondska kan vara något annat också, så som att svika en vän eller en familjemedlem. Eller helt enkelt vända ryggen till mot hela mänskligheten. I grund och botten är vi alla uppbyggda av ondska, men vissa ser det bara inte.
Varje dag när jag tittar mig runt omkring ser jag ondska. Jag försöker springa ifrån det men det likt en stor skugga greppar tag i mig.
Men det är inte bara ondskan runt omkring mig som skrämmer mig, det som skrämmer mig mest är den ondska jag själv gömmer bakom min fasad precis som alla andra människor oavsett vad för sorts ondska det kan vara. Jag vet bara att vi alla är kappabla till att göra något ont, men detta betyder inte att vi alla använder oss av vår ondska.

Det finns inga tvivel... vi är alla, precis alla onda innerst inne.

Jag hittade en sten.

Om du ser en struts,
spring då mot savannen!

Århundradets visdomsord

Spola inte ner damm i toan.
Kasta det i din fiendes öga.

Ondska som trend?!

Sitter här och funderar över min muntliga redovisning. Jag kommer ingen vart och mina tankar för mig till de människor som kommit på både temat och att den måste vara minst 4.30 minuter lång, om inte så blir det plankan!

Jag tänker på alla de människor som stressa över denna tid som ska rinna på som klart vatten när de står där sedan och ska hålla redovisningen.

Det måsta vara någon slags psykisk totyr det här? Att få så många människor att stressa över några minuter som de sedan inte kommer komma ihåg. Inte ens de som lyssnar kommer att komma ohåg för de hade fullt upp med att stressa över sin egen redovisning.

Sjuka människor alltså... och detta är bara ondska på låg nivå. Alla vet vad ren ondska är.
Vilket sammanträffande då min redovisning faktiskt handlar om ondska som trend. Låter helt konstigt och det är det. Det är så förvirrande att jag låter mina tankar flyga iväg på någon annan resa långt här ifrån där varken onda eller goda existerar, utan bara en massa tomrum.

Organiserad oreda

Jag tittade mig omkring i det oerhört stökiga rummet. Organiserad oreda kan man lugnt säga. Grejerna låg överallt i detta oerhört lilla rum, men samtidigt som det såg organiserat ut. Grejerna var uppdelade på ett speciellt sätt.
Jag funderade på ägaren till detta rum. Vem var det? Hur tänkte denna person? Vad kände denna person för alla dessa grejer som den samlat på sig?

Varför samla på sig en massa grejer som egentligen inte betyder någonting? Varför, när det inte ger oss lycka och framgång? Eller kände sig bara personen sig ensam? Försöker personen säga någonting? Till mig... eller någon annan?

Jag tittade längst väggarna och upptäckte tavlor, men inte köpta tavlor utan handmålde. Antigen av någon annan eller ägaren till rummet. Vad ville de ha sagt? Tavlorna hade filmmotiv. Varför? Varför just de filmerna? Vad betydde de?
Detta skulle jag aldrig få veta.

Jag satt i rummet, det stökiga men organiserade rum och funderade på detta när jag också insåg att jag inte hade en blekaste aning om vart jag var eller hur fan jag tog mig hit!

Ingenting

Skuggan sträcker sig ändan fram till slutet. Det finns inget ljus här.
I mörkret lever demoner av ondska kommna.
Inga änglar existerar här.

Skuggan förvanslas sakta till mörker som likt en orm slingrar sig omkring dig för att sakta dra åt tills din luft sakta börjar ta slut.
Runt omkring dig demonerna ser på när du med öppna sår försöker springa från mörkret.

Men de vet att här finns bara skuggan som sträcker sig till slutet och här existerar inga änglar, ingen glädje eller kärlek, bara demoner, sorg och död.

Våra vägar korsades en gång i tiden

- Vem är du?
- Vadå? Vad menar du?

Hon suckade och tittade ner i sin kaffekopp. Kaffet var kallt. Det hade det varit den närmsta timmen. Hon suckade återigen och tittade upp på kvinnan som satt mittemot. Hon såg trött och sleten ut. Hennes kläder var smutsiga och håret var slitet. Hon såg plågad ut.

- Jag menar... vad har hänt med dig? Du är inte den samma.
- Nu förstår jag inte.
Kvinnan såg förvirrad ut, men allt flickan kunde tänka på var att detta inte var samma människa hon en gång umgåtts med varje dag för 6 år sedan.

- Du har helt enkels förändrats. Det var 6 år sedan vi sist talades vid och redan då var du förändrad.
Vad vill du mig egentligen? Den där sista dagen vi sågs innan ni flyttade sa su ju att du aldrig mer vill se mig.
Hon tittade ner i kaffekoppen igen med tårarna påväg. Det gjorde ont i henne. Aldrig hade hon trott att hon skulle träffa henne igen.

- Men jag menade inte alt det där jag sa. Jag trodde du förstod att jag skämtade.
Kvinnan log medan hon sa detta och sträckte sin hand mot flickans, men flickan drog bort sin och stirrade förvånat på kvinnan.

- Skämtade? Vaddå skämtade? Tycker du det är en okej att skämta om?!
Du bad mig, din bästa vän att dra åt helvete för att du skulle flytta ihop med den där snubben! Och nu säger du att du bara skämtade?!
Flickan nästan skrek ut dessa orden medan tårarna rann ner för hennes kinder. Kvinnan såg förvånad ut och nickade lite lätt med huvudet.

- Ja, jag trodde du förstod. Du är ju trotts allt min bäste vän så du borde ju känna mig.
- Idiot! Jag var din bäste vän fram tills den där dagen för 6 år sedan.
Jag ångrar att jag ens kom hit idag!
- Varför kom du då?
Frågade kvinnan med en gnutta glädje i rösten.
- För innersinne hade jag hoppats på att du blivit ditt gammla vanliga jag igen... men jag hade visst fel.

Flickan reste sig upp och tittade på kvinnan. Tårarna rann fortfarande ner för kinderna. Och suckade och sa;
- Jag hoppas du en dag förstår vilken smärta du åstakommit mig och andra i din närhet. Jag älskar dig, det gör jag och det kommer jag alltid att göra för vi är släkt och inget kan ändra på det, men jag vill aldrig igen se dig.

Flickan vände sig om och gick ut genom dörren. På andra sidan så sken solen och fåglarna sjöng och människorna var i fullgång med sina liv, men på andra sidan vid bordet satt en kvinna vars hela liv hade rasat samman i ett och samma ögonblick. Hon reste sig upp och gick ut genom dörren. Ingen av dem tittade tillbaks och efter detta så möttes de aldrig igen.

Aldrig, alltid

Jag har aldrig haft tålamodet att vänta.
Jag har alltid varit otålig, alltid haft för bråttom.
Jag har alltid ställt frågor men aldrig varit kvar för svar.
Jag har missat all tid.

...

Det serveras morgonkaffe mellan 10.00 - 14.00.

Livet

Vi lever inuti en jätte stor bubbla!

Inte ett ljud, inte en varning.

Du bara försvann.
Inte ett ljud, inte en varning.
Du bara lämnade mig där i mörkret efter allt vi genomlidit tillsammans.

Nu när du passerar kan jag inte ens titta på dig.
Det gör för ont, tiden läker inte alla sår.

Jag förstår inte varför du bara lämnade mig där utan en varning?
Det gör för ont att prata med dig, det gör ont att bara titta på dig för du är inte den samma.
Du är inte den människa jag en gång kände.
Du har bara släng vår vänskap bland smutsen.

Du har sagt så onda saker, du har gjort så hemska saker.
Men ändå så kan jag inte släppa taget helt, ändå så hoppas jag, innerst inne att du en dag ska komma tillbaks och hjälpa mig ut ur mörkret.

Kaos

Allt är kaos runt omkring.
Jag vet varken ut eller in, rätt eller fel!

Allt omkring bara flyger förbi, tiden bara går men jag bara står.
Allting är kaos överallt.
Vad ska man ta sig till?
Hur ska man kunna hantera detta kaos som sprider sig som vinden till varje vrå?

Allt går i kras för kriget som pågår i huvudet vinns utav kaos.

Tid, rum och lite till

Varför åka genom tid och rum när nuet finns framför oss?
Varför vill vi alltid ha det som redan varit när vi har allt framför oss?
Varför vill vi uppleva allt igen samtidigt som vi önskar oss lite till i samma ögonblick?
Varför tänker vi så mycket på dået då framtiden ligger framför våra fötter?
Allt vi vill ha är tid, rum och lite till.

GLÄDJE!

Glädje!
Det ända jag känner i denna stund då jag sitter och tittar på min väska som står packad vid matbordet!
Min resekamrat ligger i sin korg och sover helt ovetande om resan vi har framför oss en bit upp i landet till staden på G!
Men om han vetat om att vi snart ska bege oss iväg hade han nog varit glad.

Min tandborste ligger på bordet i hopp om att få följa med och musiken spelar högt.
Det är ren glädje att få åka på äventyr! Jag kan knappt vänta och är redan lite ledsen över att om 4 dagar måste jag och min resekamrat åka hem igen.

Men sånt är livet!

The Island

Dag 1

- Jag har ingen aning om var jag är någonstans. Det ända jag ser är ett stort blått hav, sedan så står jag på sand och sedan så finns det ännu mer sand längre upp på stranden fram till där träden börjar. En stor, tjock djungel med läskiga ljud som ekar.
Var är jag någonstans? Hur kom jag hit? Är jag ensam? Det hoppas jag verkligen inte.
Det sista jag vill är att dö ensam... Ååh nej!


Mannen som stod på den vita stranden och pratade högt för sig själv var ingen annan än Vincent Hellqvist. Han var en mycket liten och tjock gubbe med en flint som var nervös över allt... Han var allt annat än lyckad... han var med andra ord misslyckad.
Vincent låg nu och rullade krampaktigt i sanden ihopp om att om en liten stund åter kunna andas normalt.

- Jag kommer att dö! ENSAM!


Detta, att Vincent var helt ensam på denna underbara ö var inte helt sant, men detta visste han inte ännu och kommer inte göra på ett bra tag. Men att han skulle dö helt ensam var riktigt sant. Han skulle dö helt ensam oavsett var han befunnit sig, men detta ville han bara inte inse.
Men som tröst så kommer han inte att dö ännu... på ett tag.

Nu är jag lite förvirrad...

Om du är du och jag är jag...
Vem fan är han då?!

Vem är verklig?

Han luktade sig själv i armhålan och skrek rakt ut bland fåglarna;
"WOHO! Nu skulle man behöva slänga in sig själv i tvättmaskinen för att bli ren ju!"
Hans sällskap tittade generat runt omkring sig och stoppade sedan händerna i fickorna och tittade ner i marken.
Han skulle alltid vara så pinsam, alltid. Man behöver ju inte berätta för alla runt omkring att man är så svettig att man skulle behöva en tur i tvättmaskinen... Inte för att en människa får plats där men ändå.

Han log ett stort leende så att man såg hans alldeles för bleka tänder.
Ingen människa har så bleka tänder. Inte naturligt bleka iallafall, tänkte hans sällskap när hon fick syn på dem. Efter en stund av förundran över hans onaturligt bleka tänder la hon märket till något som satt fast mellan framtänderna på underkäken. Hon kisade med ögonen och försökte se vad det var, men detta var till förgäves då han vände sig om och log ett brett och stort leende för kvinnan som gick förbi.
Kvinnan måste ha lagt märket till det som satt fast mellan tänderna för hon gav ifrån sig ett ljud och ryggade tillbaks lite grann, eller så var det bara den ohyggligt skarpa och ofräsha stanken som omgav honom. Vilket som så lyckades han inte ragga upp henne, hans leende försvann och hans kroppshållning sjönk ihop.

Han suckade och började gå sin väg. Han vände sig om och sa;
"Jag har tappat det! Jag har tappat min charm.."

Hon fortsatte titta efter kvinnan som hennes sällskap hade försökt ragga upp.
"Ska vi gå och äta glass istället?" Sa hon och vände sig om mot sitt sällskap, men ingen stod där.
Hon tittade sig runt omkring och de ända som fanns där var fåglarna på gräset och ett gammalt par som satt på en bänk på andra sidan.

Hon suckade och tittade ner i marken. Han fanns inte... han fanns men inte på riktigt