Lever i sina tankar

Hon lever ensam i sina tankar.
Ibland tror hon att hon kommer bli galen om hon lämnas ensam med dem länge till, men då vaknar hon upp och ser verkligheten.

Hon lever tillsammans med en nerbruten man.
Han var stjärnan i hennes liv, men nu är han bara ett väsen.
Det gör henne ensam.

Han lever ensam i sina tankar.
De har gjort honom galen.
Han kan inte vakna upp, för detta är hans verklighet.
Han är ett väsen.
Det gör honom ensam.

What?

Tyst! Lyssna...
Vaddå?
Hör du?
Nee....
Precis!

Hur tänker du...

Ibland så undrar jag hur andra människor tänker, speciellt när de säger något eller skriver något som man själv inte riktigt kan få ihop men de själva vet exakt vad de menar. Detta intresserar mig då det visar hur olika vi är i vårt tänkande och hur olika vi ser på saker och ting.
Jag tycker inte det bara är intressant när en sak som någon annan sagt gör mig förvirrad eller får mig att grubbla utan även människors tankar i musik, film eller andra litterära texter. För man delar alltid med av sig själv i olika sorters medier och det är alltid lika intressant när man stöter på något som man själv känner eller tänker men inte kan riktigt sätta ord på, men samtidigt (speciellt i musik) lyssna till hur andra människor ser på världen. Vissa använder sig av många liknelser, andra av beskrivning av omgivning, någon gillar att uttrycka sig genom olika personligheter, det finns de som skriver som sig själva och andra, som jag själv när jag skriver, uttrycker mig genom en person, en person i centrum som ser och hör personerna runt om men som inte får någon viktig roll i berättandet av händelsen.
Man kan även diskutera om de olika sätten att uttrycka sig på, men alla har ett eget sätt att uttrycka sig och det är det som intresserar mig. Vi kan alla uttrycka oss, med både ord och kroppsspråk men vi gör det på så olika sätt och har olika anledningar till varför vi använder oss utav just de sätten.

En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 5

Kapitel 5; Är detta slutet?

En dag när CarroW satt på en sten och fiskade, så att de kunde äta något annat som omväxling förenade sig Tina med henne och satte sig på stenen jämte. Robin och Batman var inte i sikte då de var och plockade frukt i djungeln. Tina suckade högt och kraftigt och stirrade ner i vattnet.

- Varför denna plötsliga deppiga gest min kära vän? Frågade Carrow fundersamt med en smula irritation i ansiktsuttrycked då Tina med sin enormt höga suck hade skrämt iväg den ända fisken hon sett på flera timmar.

- Kommer vi någonsin bli räddade? Svarade Tina med en sorgsen ton.

- Såklart vi kommer! Räddningspatrullen som är ute och letar efter oss vet bara inte att den här ön existerar ännu… typ, men jag vet att vi kommer bli räddade… det kommer bara ta ett litet tag, världen är ganska stor ska du veta. Carrow sa detta med en liten ton av hopp och log stort mot Tina.

Samtidigt som samma fisk CarroW sett tidigare gick i hennes fälla kom Batman och Robin tillbaks från sin jakt i djungeln. Batman bar en hemmagjord korg som de hade lagt frukten i, han ställde den i lägret och gjorde CarroW, Tina och nu Robin sällskap vid vattnet.

- Varför detta sorgsna ansikte Tina? Fråga Batman och putta undan henne lite försiktigt med rumpan som han gör när han visar på ett förnämt sätt att han vill sitta bredvid personen, i detta fall på en liten sten..

- Åh, men hej på er små fiskar! Hörde man Robin i bakgrunden när han såg fiskarna Carrow lyckats dra upp. Ja? Varför så dyster?

- Vi kommer aldrig bli räddade! Ingen annan än vi vet om att ön existerar! Sa Tina mellan snyftningarna.

- Säg inte så! Självklart kommer vi bli räddade och framtill dess har vi ju varandra! Sa Batman tröstande och kramade Tina. De andra anslöt sig till kramen där stod de ett bra tag.

Senare samma dag vid solnedgången hade de fyra vännerna, trots dagens stund av olycka en rolig stund och var de alla fyra var inners inne lyckliga över att de inte var ensamma på denna otroligt vackra ö. De gick nu längst stranden och tittade längst horisonten medan solen gick ner, det var en väldigt vacker syn. Himmelens färger skiftade mellan gult, rött och mörkblått. De gick tysta och tittade när plötsligt Robin försvann ner på sanden och de andra tre figurerna tittade på varandra med fövirrade minner.

- Hur gick det Robin? Frågade Carrow med ett litet flin av skadeglädje, samtidigt som Tina hjälpte honom upp på benen igen.

- Det är okej. Allt gick bara bra. Svarade Robin lite små surt medan han borstade av sanden från dräkten.

- Du får se upp med vart du sätter fötterna! Du hade kunnat skada dig själv. Sa Tina lite upprört och lät lite som en oroande mamma.

- Ta det lugnt! Han överlevde ju. Ingen skada skedd, men för att inte fler olyckar ska inträffa tycker jag att vi går tillbaks till lägret. Dessa orden sa Carrow i hopp om att Tina skulle lugna ner sig lite och det gjorde hon alldeles riktigt.

De vände sig om och började gå mot lägret men inte i tystnad denna gång utan de pratade med stor glädje i mun på varandra om allt mellan himmel och jord.

Väl framme vid lägret satte de sig vid läger elden som Robin slängde mer ved på för att den inte skulle slockna. Tina gick och hämtade två hemma virkade filtar av palmlöv, de var ganska stela och totallt värdelösa men hon tyckte de passade denna stund. De andra tre satt redan vid elden när hon kom tillbaks. Hon gav ena filten till Batman som delade den med Robin medan hon satte sig jämte Carrow och delade sin filt med henne.

- Spökhistorier? Slängde Carrow ut i hopp om att någon skulle ta tag i detta förslag.

- Jag kan berätta om ett av våra äventyr... typ som när vi fångade The Riddler? Svarade Batman henne. Han la även märket till att både hon och Tina sken upp och såg väldigt förväntansfulla ut där de satt på andra sidan elden och ett par ungar strax innan tomten delar ut just deras julklappar. Han började berätta och han och Robin fortsatte i timmar att berätta om deras äventyr tillsammans i Gotham City.

När de var klara satt Tina och Carrow som förstummade med hackorna nere i sanden.

- Det var.... helt jäkla fantasktiskt! Skrek Carrow av glädje. Det är helt underbart! Lite för bra för att vara sant känns det som!

- Lite overkligt, som något från en serietidning, anslöt sig Tina med. Men helt otroligt!

- Jo, föresten... Jag har funderat på en sak.. började Carrow att säga lite tyst och försiktigt. Jo, vi är ju här helt ensamma och chansen att någon skulle komma och rädda oss har vi ju ändå i vår tystnad kommit överens om är väldigt liten, så kan ni inte berätta vilka ni är?

- Ja! Visa oss era ansikten. Vi kommer inte berätta. Sa Tina och stirrade på Batman och Robin som tittade på varandra.

- Men om vi berättar detta för er... svarade Robin med en mystisk stämma.

- Måste vi tyvärr döda er efteråt, fortsatte Batman. Robin nickade instämmande mot de två chockade tjejerna.

- Ha-ha! Den var riktigt bra! Döda oss! Carrow brast ut i skratt i vilket Tina ett par sekunder senare anslöt sig i.

- Nej, seriöst... Vi måste döda er då. Sa Batman och Robin i kör.

-SLUT-

   

En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 4

Kapitel 4; Susan´s Bar and Grill!

Senare samma dag när de fyra figurerna höll på att städa upp i lägret, hittade Batman något som liknade en krona. Han sprang till Robin och satte grejen på huvudet.

- Kolla Robin! Kolla! Jag är en drottning! Samtidigt som dessa ord strömmade ut ur munnen på honom gick han så drottningslikt han bara kunde i sanden.

Tina och Carrow som stått en bit ifrån och inspekterat något mystiskt objekt hade hört Batman och nu hade de anslutit sig till de två männen.

- Ja, du ser faktiskt ut som en drottning! Tina försökte hålla sig för skratt men detta var väldigt svårt.
- Alltså jag kom nog på den bästa iden i världen just nu! Sa Carrow och tittade sig lite om för att se så att det inte var någon främmande person i närheten som kunde sno hennes ide. Vi är helt ensamma här, eller hur?

De andra nickade ett par hundra gånger på sina huvud innan hon fortsatte;

- Och detta är en öde ö, eller hur?
- Men kom igen nu! Vad vill du ha sagt?! Började Robin klaga otåligt.
- Jaja, ta det lugnt! Det är inte så att vi ska vara någon annanstans precis. Men jag tänkte så här; vi är helt ensamma på den här ön och det är en öde ö, så det betyder att det är vår ö! Och jag tycker vi ska bestämma namn och vem som ska vara vår representant! Ni vet, göra denna ö till vår egen!

Carrow som var väldigt stolt över sig själv för att hon kommit på en sådan bra och kolosalt utmärkt idé!

- Du har rätt! Det är faktiskt vår ö! Vad tycker ni att vi borde döpa denna underbart ljuvliga ö till? Sa Tina och hoppade av lycka.
- Vad sägs om Bat-land?
- Det var det värsta namnet någonsin! Bat-land? Robin skrattade högt och ekande av Batmans förslag.
- Jag tycker det vore lämpligt om vi diskuterar detta över lite middag, eller vad säger ni? Sa Carrow och började gå på jakt efter nudlar.

De satt vid elden, som de gjort upp med hjälp av tändstickorna som de hade haft med sig och diskuterade olika namnförslag till deras nyskapade land. Carrow och Tina satt bereda på att samma röst som hjälpt dem med att döpa deras gummibåt, som nu låg på botten av havet, må den vila i frid, skulle dyka upp men icke. Det tog den en bra stund innan de hade kommit överens om ett namn som passade perfekt åt detta landskap.

- Okej, då var det avklarat! Susan´s Bar and Grill är ett alldeles utmärkt namn! Det var inte så svårt ju. Sa Carrow lättat och torkade av svetten som hade samlats i pannan.
- Vi måste bestämma vem som ska vara vår drottning eller kung! Sa Tina.
- Jag vill vara drottning över Susan´s Bar and Grill! Jag vill! Jag vill! Sa Batman högt och tydligt samtidigt som han såg så söt ut som han bara kunde och blinkade med ögonen i en hastighet av tiotusen.
- Menar du inte kung? Frågade Tina lite bekymrat.
- Ne, jag vill vara drottning! Sa Batman lite buttert.
- Men jag tycker att Robin ska vara vår drottning! Han passar perfekt. Avbröt Carrow.
- Du har så rätt! Han passar perfekt som drottning! Han har till och med den där drottningsaura runt omkring sig! Svarade Tina.
- Jag vet inte riktigt hörru ni. Jag tror inte jag är drottningsmaterial. Svarade Robin lite nervöst.
- Kom igen nu! Tycker inte du att han passar perfekt som vår drottning? Frågade Tina Batman samtidigt som hon försökte få på Robin en gul klänning.
- Jo…, sa Batman sorgset. Han passar perfekt, men, men jag vill ju vara drottning! Sa han så där tjurigt som barn brukar göra när det inte får som de vill.
- Men du kan ju vara kronprinsessa och ta över tronen efter Robins död! Sa Carrow tröstande. Batman sken upp och svarade med en enorm glädje;
- Ja! Det kan jag ju vara! Hurra för vår drottning Robin den första!
- Hurra för vår drottning Robin den första och vår kronprinsessa Batman! Ropade Carrow och Tina i kör och firade genom att smälla lite partysmällare.

Dagboken;

Kära Dagbok,

Livet här på Susan´s Bar and Grill har varit ljuvligt på sista tiden. Vi har kommit varandra närmare och vi lär oss mycket utav varandra. Bara igår lärde Batman mig att klättra i palmträd efter kokosnötter. Det var kul, fast jag trillade ner några gånger, men min ömma kropp överlever. Tina har också försökt att lära oss japanska, ifall vi kommer här ifrån och kan bege oss iväg till vårt mål. Dagens japanska lektion gick ut på att lära sig säga ”Hej”, om jag kunnat stava det så hade jag skrivit ner det här. Detta är bara två av sakerna som vi lärt oss av varandra, och sen lär vi oss att vara snälla medmänniskor, vi lyssnar på varandra och bråkar inte lika mycket.

Allt är på bättringsvägen, Batman gråter inte sig till sömns lika ofta eller bara börjar spontan gråta, Tina har slutat att gå i cirklar innan frukost, men vi vet fortfarande inte varför hon gjorde det… Hon vägrar även att dela med sig av den informationen.

Robin har en svår tid dock. Han är kaffeberoende, trotts att det var snart 5 månader sedan han drack sin sista kopp kaffe. Nu när man tänker efter så är det lite konstigt att han fortfarande är beroende efter en sådan lång tid. Vi hittar på saker tillsamman också, vi brukar hälsa på djuren i djungeln. Vi bruka leka tafatt med dem. Det är roligt, speciellt aporna. En gång bet en av aporna Batman i foten. Har inte garvat så mycket på evigheter.

Vi har även alla fyra kommit över vår spindelfobi och orm fobi, som bevis på detta har vi skaffat ett hus djur, en spindel som vi döpt till Skinka. Tack vare honom är vi allihop vegetarianer, eller ja, vi äter ju fisk.

Livet är härligt här på Susan´s Bar and Grill!

Nu var visst lunchen färdig, så nu måste jag gå.

/Carrow

Vansinne

Allt snurrar. Det känns som om hela värden rör sig snabbare än jag själv. Jag försöker vara stilla, men det är som om något växer inom mig. Jag känner mig konstig. Allt är varmt. Allt är konstigt, är detta någon ny känsla som växt fram eller är det bara vansinne?
Jag tror mig sett ljuset, eller är det bara synvilla? Jag tror mig förstå allt som händer eller är det bara galenskap alltihop?
Är det så här kärlek känns eller håller jag på att försvinna in i min egna galenskap? Allt snurrar, vansinne är det. Tankarna kommer och går, men inget verkar vettigt. Det är som om något växer inom mig, något som varit främmande fram tills nu. Händer detta alla eller håller jag på att försvinna in i min egna värld av vansinne?