Spring, spring!

Rädsla är något de flesta känner.
Och denna känsla fyllde min kropp.
Den paralyserade mig.

Jag sprang.
Mitt hjärta dunkade så hårt att smärtan var olidlig.
Men jag kunde inte stanna.
Jag tillät mig inte det.
Det jag sprang ifrån var betydligt värre än min smärta.

I ljudet av mina andetag kunde jag höra tunga fotsteg.
Men de var inte mina.
Mina andetag blev tyngre.
Smärtan kraftigare.

Ett ljussken.
Glädje!

Mörker...