Du är helt främmande

Du är helt främmande för mig. Aldrig har jag någonsin haft något intresse i att lära känna din sort, men du öppnade nya vägar för mig. Nya händelser, nya tankar. Du har något som jag aldrig trodde existerade.
Länge har jag låtit allt hopp försvinna, denna känsla har varit ett minne av något jag aldrig upplevt, men så stod du där en dag. Du är en främling, dina ord och rörelse är helt främmande men jag tar till mig dem och lär mig utav dem.
Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig. Trodde aldrig jag skulle hitta någon som med sin existens skulle ge mig en anledning till att leva.
Ditt sätt är främmande för mig, din värld är en helt annan och aldrig trodde jag att jag skulle finna intresse i att undersöka denna värld.

Känslor

Känslor har vi allihop, men hur vi använder oss utav dem är olika från person till person. Vissa uttrycker sig med ilska, andra genom musik eller konst, somliga grubblar tyst för sig själva och det finns de som berättar rakt ut hur de känner sig.
Det finns inget rätt eller fel  i hur man uttrycker sig, men det finns bra och dåliga sätt. Känslor finns till för att vi ska kunna veta hur vi själva och vår omgivning mår, men varför har vi så svårt att tyda varandra och oss själva? Varför ignorerar vi det självklara?

Hänger våra känslor ihop med gott och ont? Kanske det är så att sättet vi uttrycker oss på öppnar upp en väg till vår framtid, så aggressivtbeteende öppnar upp en ond stig till ens framtid, men hur är det då om man är grubblare?
Öppnas en ljus väg upp eller beror det på hur man grubblar?

Eller är det bara skitsnack? Vi bestämmer vår egen framtid till vis-del, men inte bara med sättet vi uttrycker oss på, men vi måste lära oss att förstå att man kan både skada sig själv och personer runt omkring sig i alla sätt man uttrycker sig på, man kan förstöra sin framtid.

It´s in our nature...

Musik.
Musikens betydelse beror helt och hållet på personen som lyssnar. Musik är så stort.
Musik för mig är Papa Roach. När någon pratar om musik så någonstans i baktankarna så glider namnet Papa Roach rundor där inne.
Man kan ju undra sig varför, och svaret är både komplicerat och enkelt. De är det band som förändrade min värld. De öppnade mina ögon för 7 år sedan och har sedan dess varit en av de grejer som jag älskar mest.
Det var dem som fick mig att bli den jag är, det var dem som fick mig att överleva genom allt ont, det är dem som fortfarande får mig att kämpa vidare tack vare sin musik, sina underbara texter, närvaron de har i musiken de gör.
Har jag en dålig dag så räcker det med att bara tänka på dem, att säga en del av en av deras texter, eller helt enkelt lyssna på deras musik.
Det finns inget bättre än att sitta och bara sluka orden, musiken som kommer ut ur högtalarna.
Nästan alla har något som räddat dem ur hemska tider, att man har något eller någon att tacka för att de finns där när man behöver dem oavsett vad.
Det finns inget bättre än att veta om att när jag behöver dem så finns de där, att det bara är att sätta igång min stereo på högsta volym och låta deras musik fylla luften runt omkring mig.

Vad har vi gjort?

Hur ska vi göra nu när vi hamnat i denna situationen?
Hur hade vi kunnat gå tillväga för att undvika denna väg?
Vi stannade aldrig till för att tänka till om de beslut vi tog, vi brydde oss inte om någon annan än oss själva.
Vi lät oss förgiftas av sådant som vi ville ha för själva och glömde bort varandra.
Nu står vi i denna korsning och velar. Ska vi gå olika vägar eller ge oss in i det liv som vi en gång byggt upp tillsammans?
Vi har länge stått här men aldrig sagt ett ord om våra tankar. Vi bara fortsätter att plåga oss själva, för rädslan över varandras tankar har växt med tiden och vi är rädda att gå sårade ur en strid.
Hur hamnade vi här? Vad har vi egentligen gjort mot varandra, mot oss själva?