Faller mot min död

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Djupare och djupare sjunker ner i kvicksanden. Skriker efter hjälp, efter någon som kan ta handen men ingen är där. Faller mot min död.
Kan något väcka en till liv igen? Är så trött på att jämt och ständigt bara gå bland folkmassorna som en levande död.
Vill skrika, slå och växa.
Vill kunna falla och sen resa sig upp igen, men allt man har nu är en stor sten med bördor som man inte vet var man ska göra av.
Vill att någon ska skrika åt en att ta sig samman. Vill att någon ska hjälpa en ur det här hålet för man klarar det inte själv. Är för svag, för rädd.
Vill ha livlinan som man så länge letat efter men aldrig funnit.

En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 1

Kapitel 1 – Början på en episk resa

Brev ett; Alla där hemma

Hej där hemma!

Ledsen att vi begav oss iväg med så kort varsel, men vi fick en sådan lust att bege oss ut på en resa! Men var icke oroliga, vi lovar att komma hem innan helgen är slut. Men vi har bara en sak som vi behöver hjälp med… vi hade ju tänkt köpa sovenirer till er i Japan, men våra sista pengar gick till nudlar så det hade varit trevligt om ni hade kunnat skicka lite pengar, ja och om ni inte gör det så kommer vi inte ha råd till bensin till vår gummibåt eller så svälter vi ihjäl. Det beror helt på omständigheterna.

Men det var allt vi hade att säga… Vi hoppas ni har det bra, för det har vi! Och så ses vi till helgen!

Med vänliga hälsningar

Tina och CarroW

 

Brev två; Hjälp

Hej där vem du nu än är!

Vi är två små figurer som nu mitt under vår resa till Japan håller på att bli skeppsbrutna, då vår gummibåt läcker in vatten.  Som det ser ut nu sjunker vi inom kort och den närmsta säkraste plats är den ö som ligger här vid höger sida om oss. Så om du nu råkar vara en god medmänniska önskar vi att du kallar på hjälp, för vi vill inte dö på denna öde ö, som ändå ser väldigt inbjudande ut på detta avstånd, helt själva!

Tack för uppmärksamheten!

 

 Listan;

De två figurerna som nu var på väg att sjunka satt sig ner och gjorde en lista på några grejer som var nödvändiga att dra med sig när de inte hade någon annan utväg än att simma mot den synes öde ö som låg till höger om dem.

Deras lista består av;

·         Nudlar – För att vi älskar dem!

·         En Mp3-spelare med mycket musik på – För att vi inte kan överleva utan musik.

·         En stor påse med batterier - För att Mp3-spelaren behöver dem.

·         Kastruller - Vi behöver något att koka nudlarna i.

·          En yxa – Så att vi kan hugga ner lite virke till att bygga ett trähus med.

·         Rep, mycket rep – Rep är bra till mycket.

·         En tändsticksask… men tändstickor i – Så att vi kan starta en eld.

Ny skeppsbrutna; En titt i området

Ön; Djungeln är stor och färgrik, fåglarnas ljuva kvitter är som musik för våra öron. Luften luktar salt, havet känns varmt mot vår hud och de bruna sakerna på marken smakar icke särskilt bra!

Hemlängtan;

Pingviner är kramgoa, valpar är söta, men den här hemlängtan får mig snart att spy.

A True Feeling

And for a minute there, I lost myself, I lost myself
And for a minute there, I lost myself, I lost myself

For for a minute there, I lost myself, I lost myself
For for a minute there, I lost myself, I lost myself
Phew, for a minute there, I lost myself, I lost myself

Radiohead - Karma Police

So sick and tired of being sick and tired

The darkness is around me,
There is no way out,
I´m all alone now,
You left me,
Left me on my own,

This darkness is eating my soul,
There is no other way out,
There is no other way than the one you took,

You left me here all alone,
In this cold darkness that is eating my soul,

I´m so sick and tired of this,
So sick and tired of these feelings that you left me with,
So sick and tired of being all alone.

En episk resa genom tid och rum

Har börjat att fokusera på att skriva längre berättelser och inte bara dikter, men dessa berättelser kan ju diskuterar i kvalite och dess hemska och torra humor!
Men här kommer intrudoktionen av min omgjorda version av ett av mina gamla skolarbeten som heter The Voyage - 4 shipwrecked people´s story. Men denna nya versionen heter En episk resa genom tid och rum;

Introduktion

En vacker dag när Carrow, som var 15 år vid den här tiden och hennes bästa vän Tina, som råkade vara ett år äldre var ute på en äng och blåste såpbubblor upptäckte det plötsligt något i gräset. De gick emot den runda, gula saken med en vit rand runt omkring den.

-      Det är en gummibåt! En gul gummibåt! Skrek Tina överraskat.

-      Vad tycker du om en resa? Frågade CarroW Tina med en litet leende på läpparna.

-      Kan vi åka idag?! Jag tycker vi ska åka idag! Skrek Tina med en sådan glädje att hon studsade, men plötsligt stannade hon till och sa;

-      Vart ska vi åka då?

-      Jag vet inte… Kanske till… CarroW tänkte till ett tag innan hon svarade;

-      Kanske… kan vi åka till Japan?! Vi gillar ju båda Japan och nu har vi det perfekta tillfället att faktiskt åka dit… jag tycker faktiskt att vi ska åka till Japan, sa CarroW.

-      Awesomeness! Men först! Måste vi döpa båten, för annars bringar det otur, sa Tina.

De båda figurerna tänkte efter ett tag utan någon framgång i namn sökandet, när plötslig de hörde en röst säga;

-      SvampBob

De tittade sig omkring efter varifrån rösten hade kunnat tänkas komma ifrån men lyckan var inte där.

-      SvampBob! Det blir det perfekta namnet på vår båt. Sa Tina och tittade med stora ögon på CarroW som nickade med en lätt rörelse.

Nu när det första steget av deras förberedelser var avklarat bestämde de sig för att skriva namnet på båtens sida med svart färg och när den torkat plockade upp båten och sprang mot strand så att de kunde starta sin resa mot Japan, men på vägen till stranden stannade de inom på Willys för att köpa nudlar, så att de inte svalt ihjäl på sin resa.

Det bästa som finns!

Det bästa med att äta glasstrut hemma, är att du kan fylla på struten hur många gånger du vill!
Utan att skämmas!

Glädjen i mig försvann...

Vill här ifrån.
Efter det du sagt finner jag ingen glädje.
Är det verkligen så ni ser mig?
Är jag verkligen så blind?
Det du sa gjorde ondare än något annat jag kämpat emot.
Glädjen i mig försvann, livslustan i mig försvann...
Den lilla kärlek som fanns kvar för mänskligheten dog ut samtidigt som orden lämnade din mun.
Efter det du sagt, tomrummet i mig började fyllas av hat, besvikelse och osäkerhet.
Har jag verkligen varit så blind?
Har jag verkligen blundat för det jag vetat hela tiden?
Jag har så länge stängt ute de känslor jag vet att du känner för mig.
Besvikelsen som jag finner i dina ögon när du ser på mig...
För att jag inte är den personen du vill att jag ska vara.
Hatet som finns inom dig... för att jag är den jag är.

Dagens känslor

Allt känns tungt och osäkert.
Stigen är mörk och tyst.
Rädlsan växer sig starkare och starkare för varje minut.
Allt mer tveksam blir man i sina beslut.
Vad är rätt och vad är fel?

Hennes ögon lyste klart

Han titta ut genom fönstret där han satt vid köksbordet med en kopp te framför sig. Med jämna mellanrum rörde han runt i det med skeden. I bakgrunden hördes hans mamma som malde på om hur fel vissa människor kan ha och hur fula kläder vissa på hennes jobb har.
Han slutade lyssna för länge sedan. Allt han ville var att sitta och titta ut genom fönstret i hopp om att något spännande skulle hända, med det gjorde det aldrig.
Han suckade djupt. Hans mamma hade inte märkt att han inte lyssnade utan hon fortsatte mala på.
Utanför fönstret fanns en lekplats med några gunggor och en bänk. Det var sällan de var någon där och lekte.
Men idag, när han satt där vid fönstret med sin kopp te såg han plötsligt en väldigt vacker flicka. Hon hade långt brunt hår och ett blekt ansikte. Hennes ögon lyste klart även på det långa avståndet. Han stannade upp och fäste blicken på henne. Aldrig hade han sett någon så vacker. Han tappade andan.
Flickan vände sig om mot fönstret och stirrade rakt in i hans ögon.
Han log.
Deras ögonkontakt bröts av en skakning. Hans mamma skakade hans axel och frågade vad han tittade på.
Han vände sig om mot lekplatsen igen och skulle peka på flickan när han insåg att hon var borta.
Vart hade hon tagit vägen?

Varje dag satt han i hopp om något spännande skulle hända, i hopp om att hon skulle komma tillbaks, men aldrig igen så såg han henne. Aldrig igen...