En konversation

- Varför undviker ni mig som om jag vore pesten? Frågade hon med sin raspiga stämma.
Flickan i sängen tittade ner på sin hund som låg bredvis henne i sängen. Hon visste vad hon ville säga men hon kunde inte. Hon kunde inte riskera en konflikt, för hon hade ingen annanstans att ta vägen. Hon hade en gång i tiden trott att detta rum, som var hennes eget, hennes egna värld var säkert, men hennes mamma hade tagit sig in och visat att det fanns ingenstans för henne där hon kunde vara säker, vara sig själv.
- Varför har du undvikit mig? frågade kvinnan igen, men denna gången med gråten i halsen.
Hon avskydda när hon gjorde så, tog till gråten.
- För att... för att du har varit på dåligt humör. svarade hon henne tyst och kollade försiktigt efter en dålig reaktion.
- Men det betyder ju inte att ni ska undvika mig! Att jag har haft en dålig helg är ju en sak men att ni inte pratat med mig gjorde ju den inte bättre.
- Men så här har ditt humör varit flera helger i rad. Varje torsdag när pappa kommer hem sjunker ditt humör och så är du tjurig i flera dagar i rad. Då vill man inte prata med dig. Sa flickan lite strängt.
- Bara för att jag och din pappa har det tufft betyder det inte att ni ska ignorera mig. Jag gör faktiskt allt i detta hus! Och jag mår dåligt av att när er pappa kommer hem behandlar ni honom som en ängel! Försvarar kvinnan sig, ännu har inte tårarna kommit men hennes humör sjunker.
- Vi träffar honom 3 dagar i veckan! Såklart vi blir glada när han kommer hem! Flickan tog en paus för att hämta andan. Jag är mycket medveten om att han inte gör något här hemma men får jag inte vara glad när han kommer hem?
De blev tysta en stund. Flickan klappade nervöst på sin hund. Hon avskydde när hennes mamma skulle ha sådana här pratstunder, för oavsett vad det handlade om skulle hennes mamma få det att se ut som om hon själv var offret och blivit anklagad för saker som hon inte begått. Hon blundade en stund och hoppades på att när hon öppnade ögonen skulle allt vara borta, hon skulle vara långt där ifrån och aldrig träffa sina föräldrar igen.
- Du kan också vara på dåligt humör men jag undviker inte dig!
Här kommer det tänkte flickan. Nu ska hon vända på allt.
- Jag sliter både här hemma och på jobbet men aldrig får jag något för det! Kvinnan var nu mycket upprörd.
- Vi vet om att du gör saker, att du sliter och att vi inte hjälper till lika mycket längre. Och visst kan jag vara tjurig men inte i flera dagar i streck. Försvarade sig flickan. Hon visste att detta kunde leda till något större så hon ångrade sig direkt efter att orden lämnat hennes mun. Det fanns inget värre än att hamna i bråk med sin mamma. Hon hade undvikit det så länge att hon skulle aldrig komma ur en diskution levande. Hon kunde inte riskera det för hon visste att hennes mamma kunde göra hennes liv ännu mer förjävligt än det redan var.
- Ni är vuxna och då ska jag kunna prata ordentligt med er men ni kommer aldrig och säger vad ni tycker och tänker.
- Men mamma, det går inte. Vi har fått lära oss genom åren ut av dig och pappa att man inte kan prata om sina känslor eller tankar för ni två gör ju inte det! Därför undviker vi er. Svarade flickan tröttsamt. Hon ville att hon skulle gå där ifrån. Hon orkade inte med sin mamma eller någon annan. Hon visste att hennes mamma mådde dåligt, hennes pappa också. Hennes systrar hade redan flytt från detta helvete så nu var det bara hon själv ovh hennes bror kvar, men han var aldrig hemma och det förstod hon. Men hon orkade inte bry sig över att hennes mamma mådde dåligt, för hon hade haft tusen tillfällen under de senaste 10 åren att lämna dem. Det var bara ett år sedan hon sist hotade dem med att lämna dem. Hon hade till och med börjat leta lägenhet och vad hade hon gjort? Jo, hjälpt henne och hoppats på att detta var slutet men hon hade haft fel.

Hennes mamma märkte att hon hade försvunnit och antagligen störde hon sig på att hennes dötter var för lik sin far i detta beteendet för han hade som vana att undvika konflikter. Kvinnan reste sig upp och gick ut ur rummet. Flickan suckade och under resten av kvällen var hon inne på sitt rum och hoppades på att allt skulle ta slut en dag, men hon visste att hon satt fast i detta hus med denna familj ett tag till.

Hur orkar ni?

Hur orkar ni? Hur orkar ni bära runt på denna ilska? Hur orkar ni gå runt och bära på dessa känslor och låta det gå ut över andra för att ni inte vågar ta chansen att prata?
Det gör så ont, det är så jobbigt att gå runt på tår för att inte reta. Man blir trött, man blir vilse.

Jag är så utmattad. Jag orkar snart inte mer. Är så trött på att gå runt på tår för att inte göra några fel. Varför pratar ni inte? Varför låter ni det gå ut över varandra och oss andra som är runt omkring.

Vi är så trötta på att se men inte höra. Vi ser era blickar, era osagda ord. Dag ut och dag in ser vi hur ni plågas men ni bara går där och låter det gå ut över andra.

Du avskyr marken du står på

Jag vet att du vill försvinna.
Jag vet att du känner dig ensam, att ditt liv inte har någon mening.
Att du avskyr marken du står på, att du vill bara ont mot de människor som står dig nära.

Du vill bege dig ut på en resa, en resa långt bort från den plats du kallat hem.
Du har varit besluten om att klara dig själv och ge dig av utan ett ljud.
Att hitta din mening.
Jag hade sett det i din blick, i ditt sätt.
Om jag kunnat läsa dina tankar, om jag kunnat förutspå dina beslut.

Du har bestämt dig för att försvinna, att ge dig av från den plats du en gång kallat hem.
Att lämna de människorna som bara gjort dig ont.
Du har bestämt dig för att ta en okänd stig ensam.

Jag önskar jag kunde läsa dina tankar, jag önskar jag kunde vara där när du beger dig av,
att jag kunde följa dig på din resa, önskar jag kunde ge dig svar på dina gåtor, dina tankar.
Men allt jag kan göra är att stanna kvar och vänta, för du har redan begett dig av.