Tiden går fort nu, allt känns som ett minne blott.
Är allt bättre nu?
Har dina sår läkt?
Tiden må gå fort nu, men känslorna är fortfarande kvar.
Hur ska man glömma, hur ska man läka när allt som sårar gör sig påmind?
Finns det någon lycka i världen? Ja, jag undrar.
Det du känner till, det du älskar kan plötsligt upphöra och lämna dig i diket.
Är du stark nog?
Är du start nog att resa dig upp ur smutsen att börja om?
Spelar det någon roll då allt gör sig påminnt?
