Dessa stora bekymmer

- Hur vet man att man är kär?
Hallå, jag pratar med dig!
Hon tittade upp från boken hon varit så insjunken i och med stora ögon tittade hon på sin kompis som satt framför henne i en fåtölj.
- Förlåt, vad sa du?
Hennes kompis suckade och förde tillbaks håret bakom örat.
- Jag sa; Hur vet man att man är kär? Det hade varit trevligt om du kunde fokusera på mina problem istället för det där skräpet!
Chockad av sin kompis fråga och förolämpning försvarade hon sig själv genom att svara;
- För det första är den här boken inte skräp! Det är en klassiker! Du kanske skulle testa att läsa någon gång. Det hade nog gjort dig gott.
Sedan tittade hon åter igen ner i boken som om hela detta samtalet aldrig existerat. Hennes kompis började vrida sig i fåtöljen och blev inom kort irriterad.
- Men hallå?! Min andra fråga då?
Hon sneglade upp på sin vän från boken och med en tyst röst med en lätt stammning svarade hon;
- Hur ska jag veta det? Jag vet väl ingenting om kärlek heller!
- Någonting måste du veta?
- Nej, för det första har jag aldrig varit kär eller för det andra så har jag aldrig någonsin varit ensam med en kille ens. Du som ska föreställa mig bästa vän borde väl veta detta? Hon satt nu med boken i knät och var irriterad på sin vän. Inte för frågan hon ställt utan för att hon skulle envetas med att ställa alla dessa frågor när hon satt och läste.
 Hennes vän reste sig från fåtöljen och gick därifrån samtidigt som hon sa;
- Men herregud! Hur svårt ska det vara! Vad är du för slags vän om du inte vet när man är kär?!

Hon satt en stund och funderade på detta mysterium, om kärlek. Det var något alla människor ville ha, men alla inte fick. Hon hade gett upp tanken på kärlek. Det hade hon gjort för länge sedan. Hon ryckte på axlarna och återgick till sin bok.