Han snurrade kontorsstolen ett varv, där han satt i sitt kontor. Sitt lilla enkla rum med fönster som gav honom utsikten över staden och framför allt korridoren. Han rättade till sin röda slips och log lite hånfullt.
En av sekreterana som gick förbi hans kontor hälsade. Ingen hade en aning, inte en blekaste aning.
Han satte fart på stolen igen men den här gången stannade han den så att han hade ryggen mot korridoren. Han tittade ut över staden. Den var så stor. Han kunde inte se vart den slutade.
Så liten och obetydelsefull var han, bara en i mängden hade hans mamma en gång sagt. Minnet av dessa ord gjorde honom irriterad, han knöt sin näve så att knogarna blev vita. Sedan blundade han och började andas rytmiskt. Jag är bättre än alla andra, jag sticker ut, jag är inte en av dem, tänkte han. Jag har redan bevisat det för henne, för den jävla kärringen. Aldrig kommer jag bli en av dem, en i mängden. Han var bättre än alla andra, smartare, snyggare. Han var bättre på alla sätt, det hade han bevisat för henne.
Han vände stolen och tittade ut genom fönstret till korridoren där allt folk gick omkring utan en aning, utan att veta att han varje dag satt och fantiserade om hur han skulle döda dem. Han log för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar