Ingenting

Skuggan sträcker sig ändan fram till slutet. Det finns inget ljus här.
I mörkret lever demoner av ondska kommna.
Inga änglar existerar här.

Skuggan förvanslas sakta till mörker som likt en orm slingrar sig omkring dig för att sakta dra åt tills din luft sakta börjar ta slut.
Runt omkring dig demonerna ser på när du med öppna sår försöker springa från mörkret.

Men de vet att här finns bara skuggan som sträcker sig till slutet och här existerar inga änglar, ingen glädje eller kärlek, bara demoner, sorg och död.

Våra vägar korsades en gång i tiden

- Vem är du?
- Vadå? Vad menar du?

Hon suckade och tittade ner i sin kaffekopp. Kaffet var kallt. Det hade det varit den närmsta timmen. Hon suckade återigen och tittade upp på kvinnan som satt mittemot. Hon såg trött och sleten ut. Hennes kläder var smutsiga och håret var slitet. Hon såg plågad ut.

- Jag menar... vad har hänt med dig? Du är inte den samma.
- Nu förstår jag inte.
Kvinnan såg förvirrad ut, men allt flickan kunde tänka på var att detta inte var samma människa hon en gång umgåtts med varje dag för 6 år sedan.

- Du har helt enkels förändrats. Det var 6 år sedan vi sist talades vid och redan då var du förändrad.
Vad vill du mig egentligen? Den där sista dagen vi sågs innan ni flyttade sa su ju att du aldrig mer vill se mig.
Hon tittade ner i kaffekoppen igen med tårarna påväg. Det gjorde ont i henne. Aldrig hade hon trott att hon skulle träffa henne igen.

- Men jag menade inte alt det där jag sa. Jag trodde du förstod att jag skämtade.
Kvinnan log medan hon sa detta och sträckte sin hand mot flickans, men flickan drog bort sin och stirrade förvånat på kvinnan.

- Skämtade? Vaddå skämtade? Tycker du det är en okej att skämta om?!
Du bad mig, din bästa vän att dra åt helvete för att du skulle flytta ihop med den där snubben! Och nu säger du att du bara skämtade?!
Flickan nästan skrek ut dessa orden medan tårarna rann ner för hennes kinder. Kvinnan såg förvånad ut och nickade lite lätt med huvudet.

- Ja, jag trodde du förstod. Du är ju trotts allt min bäste vän så du borde ju känna mig.
- Idiot! Jag var din bäste vän fram tills den där dagen för 6 år sedan.
Jag ångrar att jag ens kom hit idag!
- Varför kom du då?
Frågade kvinnan med en gnutta glädje i rösten.
- För innersinne hade jag hoppats på att du blivit ditt gammla vanliga jag igen... men jag hade visst fel.

Flickan reste sig upp och tittade på kvinnan. Tårarna rann fortfarande ner för kinderna. Och suckade och sa;
- Jag hoppas du en dag förstår vilken smärta du åstakommit mig och andra i din närhet. Jag älskar dig, det gör jag och det kommer jag alltid att göra för vi är släkt och inget kan ändra på det, men jag vill aldrig igen se dig.

Flickan vände sig om och gick ut genom dörren. På andra sidan så sken solen och fåglarna sjöng och människorna var i fullgång med sina liv, men på andra sidan vid bordet satt en kvinna vars hela liv hade rasat samman i ett och samma ögonblick. Hon reste sig upp och gick ut genom dörren. Ingen av dem tittade tillbaks och efter detta så möttes de aldrig igen.

Aldrig, alltid

Jag har aldrig haft tålamodet att vänta.
Jag har alltid varit otålig, alltid haft för bråttom.
Jag har alltid ställt frågor men aldrig varit kvar för svar.
Jag har missat all tid.

...

Det serveras morgonkaffe mellan 10.00 - 14.00.

Livet

Vi lever inuti en jätte stor bubbla!

Inte ett ljud, inte en varning.

Du bara försvann.
Inte ett ljud, inte en varning.
Du bara lämnade mig där i mörkret efter allt vi genomlidit tillsammans.

Nu när du passerar kan jag inte ens titta på dig.
Det gör för ont, tiden läker inte alla sår.

Jag förstår inte varför du bara lämnade mig där utan en varning?
Det gör för ont att prata med dig, det gör ont att bara titta på dig för du är inte den samma.
Du är inte den människa jag en gång kände.
Du har bara släng vår vänskap bland smutsen.

Du har sagt så onda saker, du har gjort så hemska saker.
Men ändå så kan jag inte släppa taget helt, ändå så hoppas jag, innerst inne att du en dag ska komma tillbaks och hjälpa mig ut ur mörkret.