Rädsla är något de flesta känner.
Och denna känsla fyllde min kropp.
Den paralyserade mig.
Jag sprang.
Mitt hjärta dunkade så hårt att smärtan var olidlig.
Men jag kunde inte stanna.
Jag tillät mig inte det.
Det jag sprang ifrån var betydligt värre än min smärta.
I ljudet av mina andetag kunde jag höra tunga fotsteg.
Men de var inte mina.
Mina andetag blev tyngre.
Smärtan kraftigare.
Ett ljussken.
Glädje!
Mörker...
onsdag 19 september 2012
tisdag 18 september 2012
Dessa stora bekymmer
- Hur vet man att man är kär?
Hallå, jag pratar med dig!
Hon tittade upp från boken hon varit så insjunken i och med stora ögon tittade hon på sin kompis som satt framför henne i en fåtölj.
- Förlåt, vad sa du?
Hennes kompis suckade och förde tillbaks håret bakom örat.
- Jag sa; Hur vet man att man är kär? Det hade varit trevligt om du kunde fokusera på mina problem istället för det där skräpet!
Chockad av sin kompis fråga och förolämpning försvarade hon sig själv genom att svara;
- För det första är den här boken inte skräp! Det är en klassiker! Du kanske skulle testa att läsa någon gång. Det hade nog gjort dig gott.
Sedan tittade hon åter igen ner i boken som om hela detta samtalet aldrig existerat. Hennes kompis började vrida sig i fåtöljen och blev inom kort irriterad.
- Men hallå?! Min andra fråga då?
Hon sneglade upp på sin vän från boken och med en tyst röst med en lätt stammning svarade hon;
- Hur ska jag veta det? Jag vet väl ingenting om kärlek heller!
- Någonting måste du veta?
- Nej, för det första har jag aldrig varit kär eller för det andra så har jag aldrig någonsin varit ensam med en kille ens. Du som ska föreställa mig bästa vän borde väl veta detta? Hon satt nu med boken i knät och var irriterad på sin vän. Inte för frågan hon ställt utan för att hon skulle envetas med att ställa alla dessa frågor när hon satt och läste.
Hennes vän reste sig från fåtöljen och gick därifrån samtidigt som hon sa;
- Men herregud! Hur svårt ska det vara! Vad är du för slags vän om du inte vet när man är kär?!
Hon satt en stund och funderade på detta mysterium, om kärlek. Det var något alla människor ville ha, men alla inte fick. Hon hade gett upp tanken på kärlek. Det hade hon gjort för länge sedan. Hon ryckte på axlarna och återgick till sin bok.
Hallå, jag pratar med dig!
Hon tittade upp från boken hon varit så insjunken i och med stora ögon tittade hon på sin kompis som satt framför henne i en fåtölj.
- Förlåt, vad sa du?
Hennes kompis suckade och förde tillbaks håret bakom örat.
- Jag sa; Hur vet man att man är kär? Det hade varit trevligt om du kunde fokusera på mina problem istället för det där skräpet!
Chockad av sin kompis fråga och förolämpning försvarade hon sig själv genom att svara;
- För det första är den här boken inte skräp! Det är en klassiker! Du kanske skulle testa att läsa någon gång. Det hade nog gjort dig gott.
Sedan tittade hon åter igen ner i boken som om hela detta samtalet aldrig existerat. Hennes kompis började vrida sig i fåtöljen och blev inom kort irriterad.
- Men hallå?! Min andra fråga då?
Hon sneglade upp på sin vän från boken och med en tyst röst med en lätt stammning svarade hon;
- Hur ska jag veta det? Jag vet väl ingenting om kärlek heller!
- Någonting måste du veta?
- Nej, för det första har jag aldrig varit kär eller för det andra så har jag aldrig någonsin varit ensam med en kille ens. Du som ska föreställa mig bästa vän borde väl veta detta? Hon satt nu med boken i knät och var irriterad på sin vän. Inte för frågan hon ställt utan för att hon skulle envetas med att ställa alla dessa frågor när hon satt och läste.
Hennes vän reste sig från fåtöljen och gick därifrån samtidigt som hon sa;
- Men herregud! Hur svårt ska det vara! Vad är du för slags vän om du inte vet när man är kär?!
Hon satt en stund och funderade på detta mysterium, om kärlek. Det var något alla människor ville ha, men alla inte fick. Hon hade gett upp tanken på kärlek. Det hade hon gjort för länge sedan. Hon ryckte på axlarna och återgick till sin bok.
lördag 15 september 2012
fredag 14 september 2012
Hata mig idag och för alltid
All denna vansinne sätter sina spår. All denna orättvisa som gör sig hörd.
Hata mig och finn dig själv.
Jag gör inget annat än att håller dig tillbaks och lurar i dig saker som inte är sanna.
Likt en kackerlacka jag överlever alla fällor.
Hata mig idag, imorgon och för alltid så att du kan få ett nytt liv.
Jag kommer alltid att älska dig och försöka få dig att stanna, men hata mig idag, imorgon och för alltid.
Hata mig på alla tänkbara sätt för allt jag inte gjort för din skull.
All denna vansinne sätter sina spår. All denna orättvisa som gör sig hörd, så hata mig igår, idag, imorgon och för alltid för allt jag någonsin gjort mot dig.
Hata mig och finn dig själv.
Jag gör inget annat än att håller dig tillbaks och lurar i dig saker som inte är sanna.
Likt en kackerlacka jag överlever alla fällor.
Hata mig idag, imorgon och för alltid så att du kan få ett nytt liv.
Jag kommer alltid att älska dig och försöka få dig att stanna, men hata mig idag, imorgon och för alltid.
Hata mig på alla tänkbara sätt för allt jag inte gjort för din skull.
All denna vansinne sätter sina spår. All denna orättvisa som gör sig hörd, så hata mig igår, idag, imorgon och för alltid för allt jag någonsin gjort mot dig.
onsdag 12 september 2012
En dålig dag
En dålig dag. Dåliga dagar har vi allihopa.
En dålig dag, en dag där allt känns fel.
En dag då hela ditt liv brakat samman, men bara för en dag.
En dag då du önskar att du varit död.
En dag då du bara vill gråta.
En dålig dag kan alla ha, när som helst, vilken tid punkt som helst.
En dag som tar livet av dig, du vill bara ligga ner i ett hörn och glömmas bort.
En dag då du inte orkar prata.
En dag, flera gånger i månaden, tiotals gånger om året.
En dag som upprepas om och om igen.
En dålig dag, en dag där allt känns fel.
En dag då hela ditt liv brakat samman, men bara för en dag.
En dag då du önskar att du varit död.
En dag då du bara vill gråta.
En dålig dag kan alla ha, när som helst, vilken tid punkt som helst.
En dag som tar livet av dig, du vill bara ligga ner i ett hörn och glömmas bort.
En dag då du inte orkar prata.
En dag, flera gånger i månaden, tiotals gånger om året.
En dag som upprepas om och om igen.
måndag 10 september 2012
Inuti mitt huvud
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!!!!!!
...
...
onsdag 5 september 2012
Ska jag gå rakt fram eller svänga här?
Sitter och funderar tillbaks på högstadiet. Inte på hela högstadiet utan på våra musiklektioner. Jag gick en extra kurs i musik. Att jag sitter och tänker på musiklektionerna är för att jag lyssnar på All Star med Smash Mouth. Vi spelade liksom in den i skolan, ska ha den någonstans. Hur som helst så var det en rolig tid då jag älskar musik och hade det inte varit för musiklektionerna hade jag inte börjat spela bass (är otroligt dålig både på att spela och träna)
Så jag och en annan kille spelade bass i den låten... vi spelade även andra låtar (inte som vi spelade in men framförde för skolan och föräldrar) t.ex The Killers - When you were young, Simple Plan - Untitled (En otroligt jobbit och seg låt att spela på bass) och många, många fler.
Vi hade sjukt roligt ialla fall och jag längtar tillbaks lite grann, just för att känslan av att göra musik var otroligt underbar! Man kan inte förklara känslan av att sitta där på stolen och plinga lite grann på instrumenten. Alla hade roligt och trivdes (vi hade ju valt kursen själva) och jag ångrar ingenting.
Tack vare att min musiklärare också uppmuntrade mitt spelande så sökte jag in till musikproduktion när valen av gymnasiet var dags, men tackade nej av rädsla. Jag var rädd för alla andra människor som sökte in på samma linje för att jag visste att de var bättre, det hade jag vetat länge, att jag ens sökte in var för att jag hade så många som tyckte det passade mig, i stort sätt alla gjorde det förutom jag.
Ångrar jag mig?
Nej, för jag gick ett underbart år på media och sedan så bytade jag och går äntlingen sista året på bageri och konditoriprogrammet. Är detta yrket för mig? Tror faktiskt inte det, det kan vara det men jag ser bara inte mig själv som konditor i någon annans företag utan jag vill, om jag ska fortsätta inom konditori ha ett eget som fokuserar på tårtor. Hur detta blir får vi se.
Fast min riktiga dröm är att jobba inom film, inte bakom kameran eller framför utan runt om, att skriva om film.
Alla har vi drömmar, vissas slår in, andras inte men inte ska vi vara ledsena för det! Våra drömmar kan leda oss till otroliga platser. Hade inte jag bytat till bageriprogrammet hade jag nog aldrig insett hur roligt det är att göra tårtor eller hur mycket jag verklige älskar film och att skriva om det.
Hade jag inte tackat nej till musikproduktion hade jag nog heller aldrig träffat alla kompisar som jag har nu. Så att ta en enorm omväg kan faktiskat vara bra ibland.
Så jag och en annan kille spelade bass i den låten... vi spelade även andra låtar (inte som vi spelade in men framförde för skolan och föräldrar) t.ex The Killers - When you were young, Simple Plan - Untitled (En otroligt jobbit och seg låt att spela på bass) och många, många fler.
Vi hade sjukt roligt ialla fall och jag längtar tillbaks lite grann, just för att känslan av att göra musik var otroligt underbar! Man kan inte förklara känslan av att sitta där på stolen och plinga lite grann på instrumenten. Alla hade roligt och trivdes (vi hade ju valt kursen själva) och jag ångrar ingenting.
Tack vare att min musiklärare också uppmuntrade mitt spelande så sökte jag in till musikproduktion när valen av gymnasiet var dags, men tackade nej av rädsla. Jag var rädd för alla andra människor som sökte in på samma linje för att jag visste att de var bättre, det hade jag vetat länge, att jag ens sökte in var för att jag hade så många som tyckte det passade mig, i stort sätt alla gjorde det förutom jag.
Ångrar jag mig?
Nej, för jag gick ett underbart år på media och sedan så bytade jag och går äntlingen sista året på bageri och konditoriprogrammet. Är detta yrket för mig? Tror faktiskt inte det, det kan vara det men jag ser bara inte mig själv som konditor i någon annans företag utan jag vill, om jag ska fortsätta inom konditori ha ett eget som fokuserar på tårtor. Hur detta blir får vi se.
Fast min riktiga dröm är att jobba inom film, inte bakom kameran eller framför utan runt om, att skriva om film.
Alla har vi drömmar, vissas slår in, andras inte men inte ska vi vara ledsena för det! Våra drömmar kan leda oss till otroliga platser. Hade inte jag bytat till bageriprogrammet hade jag nog aldrig insett hur roligt det är att göra tårtor eller hur mycket jag verklige älskar film och att skriva om det.
Hade jag inte tackat nej till musikproduktion hade jag nog heller aldrig träffat alla kompisar som jag har nu. Så att ta en enorm omväg kan faktiskat vara bra ibland.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)