Har gett upp

Har gett upp. Tror inte på det som existerar längre. Jag kommer inte ens ihåg den tiden jag trodde på någons existens. Med dagarna som gått har jag insett det inte ens är lönt att försöka hitta tron och hoppet igen för det kommer inte hjälpa mig eller någon annan ändå. Och om det hade varit till någon hjälp ändå så hade jag ändå inte haft någon ork att leta efter det. Jag är fast här i mitt lilla svart hål. Jag har bara en riktning och den leder alltid tillbaks. I mitt lilla svarta hål så existerar ingenting... inte ens jag. Alla runt omkring mig som försöker hålla hoppet och tron om något bättre uppe är tomma skal som ännu inte insett det jag vetat alldeles för länge... att allt är förgäves. Inget hopp eller tro i världen kommer göra oss till bättre varelser eller göra oss lyckliga.

Dumma känslor

Hatar denna känsla av hopp, denna känsla av glädje när man innerst inne vet att det är förgäves. Hatar denna känsla som bubblar inom en när man hittat någon som betyder lite extra. All denna glädje och förhoppningar om att en dag denna känsla blir besvarad... förgäves. All denna hopp är förgäves när man innerst inne vet att den aldrig blir besvarad oavsett vem som man hyser den mot. Hat mot alla dessa känslor.

Fel tid punkt att vända om

Som vilken dag som helst begav jag mig ut mot mitt mål. Jag hoppade på fraktkärran och tittade ut på landskapet som forsade förbi. Efter en stund kom mörkret och lade sig över mig och jag försvann för en sekund. Mina ögon öppnades helt plötsligt av en känsla. Jag tittade ut och såg landskapet försvinna snabbt bort från mig. Jag lade också märket till att landskapet jag ju såg var känt för mig, men det stannade inte upp utan försvann fort från mig. Mitt mål var förlorat. Jag såg det försvinna längre och längre bort från mig men jag gav inte upp. Jag sa tyst för mig själv att det spelade inte roll hur lång tid det skulle ta, jag skulle lyckas ta mig till mitt mål. Jag fortsatte min resa till fraktkärrans egna mål då jag upptäckte att ett behov var i behov att göras. Men ingenstans fanns det att utföras så jag, nu full med vilja och målmedvetenhet hoppade jag upp på en annan fraktkärra och åter igen forsade landskapet utanför. Denna resa var inte lika trevlig som min förra då jag inte kunde sitta still på grund av att jag inte hunnit uträtta mitt behov. Min reselust och glädje började sippra ut mellan mina fingrar precis som sand, den ända ljusa punkt nu var att mitt mål var nära. ju närmare jag kom ju otålig började jag bli. Fraktkärran gick långsamt fram och jag försvann för ett ögonblick... det blev ljust och där var det! Mitt mål eller åtminstone en del av mitt mål. Jag hoppade av fraktkärran i farten och rullade över marken i smärta. Efter att jag hämtat mig från kastet hittade jag ett enskilt rum att utföra mina behov på sedan begav jag mig ut på ytterligare en resa. Resa mot slottet där alla de andra riddarna samlas varje dag. Vägen dit var lugn och jag var åter igen glad. Nu stod jag utanför slottet. Porten var tung och långsam men efter en tids kämpande lyckades jag ta mig in. Jag hittade mina riddarkamrater i det vanliga vita slottssalen. Dagen var räddad, jag hade nått mitt mål.

MUSIC!

Jag har idag lyssnat på musik, lite mer än vanligt. Det går liksom inte en dag utan att jag lyssnar på musik egentligen, men idag letade jag musik till ett skolarbete som inte hör hit, men när jag satt där framför datorn med hörlurarna på huvudet och lyssnade på all slags musik jag gillar kom jag att tänka på att det är ett fåtal människor som jag känner som brukar sitta och bara lyssna på musiken. Som bara sitter och andas lugnt och känner musiken. Det är få människor som jag känner som äger en stereo... nu när jag tänker efter så känner jag nog ingen som äger en riktig stereo mer än jag själv och min syster... men hon använder inte sin längre. Eller någon som fortfarande köper CD skivor. Eller lyssnar på all musik en artist eller band har släppt (här kommer jag på ett fåtal människor som gör faktiskt) Detta tycker jag är tråkigt för alla dessa människor missar det bästa som finns med musik! Själva upplevelsen! De säger till mig att de lyssnar på musik och jag frågar dem om de sitter i lugn och ro ibland och gör det och de tittar snett på mig. Men då lyssnar de inte riktigt på musiken, de känner den inte, De skrapar bara lite på ytan. Jag kanske inte har rätt att yttra mig i detta för även hos mig finns det brister i mitt musiklyssnade, men jag tycker liksom att fler borde ta en stund och bara lyssna på musiken. Sätta sig i lugn och ro och låta musiken ta över för det är en underbar känsla!

Om man bara kunde säga något...

Varje dag så kommer den där känslan. När morgonen gryr så kommer den smygandes och när solen går ner försvinner den sakta i vetskap om att den snart kommer tillbaks. Den stör den dagliga rytmen, den stör tankegångarna, den gör en galen. Den enda lugna stund man har är under nattens mörka timmar. Allt är förstört. När ska denna känsla försvinna?

Tiotusen meter!

Om du tittar bakom dig så mmärker du att du inte är ensam. Dessa orden snurrrade rundor inuti mitt huvud medan jag föll ner för stupet. Det kändes konstigt att falla från en sådan höjd mot en säker död, men detta bekymrade mig inte då allt jag hade i huvudet var de där orden som hon sagt till mig för länge sedan. Hon hade sagt till mig att alltid ha dem i bakhuvudet och använda mig utav dem. Plötsligt så ångrade jag att jag hade följt hennes råd och kollar bakom mig...

Schh, lyssna!

Glöm inte stanna upp och lyssna på musiken!