Det är så lätt, det är så svårt

Det är så lätt att göra tvärtemot det man egentligen vill göra. Det är så lätt att bara stå i ena hörnet istället för att ge sig ut tillsammans med de andra. Det är så lätt att göra sig osynlig och så svårt att göra sig hörd. Det är så svårt att göra det man egentligen vill göra eftersom man inte vågar. Man hålls tillbaks som om man vore fast kedjad och allt känns förgäves. Allt känns så svårt trotts att det är något av de lättaste som finns. Varför vågar man inte ta det steg man egentligen så gärna vill? Varför ställer man sig hellre i hörnet än att bege sig ut och lära sig saker? Göra saker?
Varför är det så lätt att hålla sig själv fången?

Inuti hans huvud

Han snurrade kontorsstolen ett varv, där han satt i sitt kontor. Sitt lilla enkla rum med fönster som gav honom utsikten över staden och framför allt korridoren. Han rättade till sin röda slips och log lite hånfullt.
En av sekreterana som gick förbi hans kontor hälsade. Ingen hade en aning, inte en blekaste aning.
Han satte fart på stolen igen men den här gången stannade han den så att han hade ryggen mot korridoren. Han tittade ut över staden. Den var så stor. Han kunde inte se vart den slutade.
Så liten och obetydelsefull var han, bara en i mängden hade hans mamma en gång sagt. Minnet av dessa ord gjorde honom irriterad, han knöt sin näve så att knogarna blev vita. Sedan blundade han och började andas rytmiskt. Jag är bättre än alla andra, jag sticker ut, jag är inte en av dem, tänkte han. Jag har redan bevisat det för henne, för den jävla kärringen. Aldrig kommer jag bli en av dem, en i mängden. Han var bättre än alla andra, smartare, snyggare. Han var bättre på alla sätt, det hade han bevisat för henne.

Han vände stolen och tittade ut genom fönstret till korridoren där allt folk gick omkring utan en aning, utan att veta att han varje dag satt och fantiserade om hur han skulle döda dem. Han log för sig själv.

Oavsett hinder

Resan jag beger mig ut på är lång och farlig, men lugn detta äventyr är inget nytt för mig och jag har alltid vetat om att den skulle behövas göras igen. Jag önskar bara jag hade haft en resekamrat som vid kvällselden kunde hålla mig sällskap och slåss mot barbarer och drakar vid sidan om mig, men jag har klarat det en gång tidigare och då ska jag nog klara det en gång till... oavsett hinder!

Tänk vad en person kan åstakomma

Tänk vad en person kan åstakomma mycket smärta
Tänk vad en person kan få en att gråta
Tänk vad en person kan få en att hata
Tänk vad en person kan få en att känna sig övergiven

Alla dessa tårat, allt detta hat, all denna smärta som man håller inne varje dag för att inte visa sig svag inför andra, men allt man vill är att gräva ner sig i mörkret och bara gråta ut, skrika och slå.
Pågrund av en människa, en person som alltid funnits där men som övergivit en.

Kan man någonsin förlåta?
Skulle man kunna glömma all denna smärta som man blivit åstakommen om personen återigen stod framför en?
Skulle hatet återigen bli kärlek, skulle gråten bli skratt igen?
Skulle man sluta känna sig övergiven?

Skulle verkligen den tiden som man velat gråta, den tiden man hatat, kännt sig övergiven verkligen gå att förlåta?

Kanske förlåta... men aldrig glömma?

Dagens, nej alla dagars glädjekälla!



DEXTER min lilla glädje källa!



En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 3

Kapitel 3; Livet på ön

De fyra nyfunna vännerna gjorde allt de kunde för att livet tillsammans skulle bli så lätt och rogivande som möjligt, men en dag när de märkte att ett liv tillsammans inte skulle fungera om alla gjorde precis som de vill bestämde de sig för, över en skål med nudlar om att skapa fem gyllene regler som skulle gälla oavsett vad som skulle hända i framtiden. 

De gyllene reglerna;

• Om du hittar något som är söt, roligt eller ätbart, var inte självisk utan dela med dig för vi sitter faktiskt fast här tillsammans.

• Stöka inte ner i lägret eller utanför lägret; det är inte snällt mot varken naturen eller ön invånare.

• Snälla, lek inte med tändstickorna för om du gör det kommer vi inte ha några kvar om det någonsin kommer ett skepp eller flygplan förbi den här ljuvliga ön, vilket inte är särskilt trovärdigt men ändå.

• Om du behöver göra nummer två, snälla, och vi menar snälla gräv ner det för det är inte särskilt kul att trampa i det.

• Och snälla bryt inte dessa regler. Vi har skapat dem tillsammans och är alla med på att vi behöver dem.

Hemlängtan;

Det var en varm men samtidigt kylig morgon och de fyra varelserna satt i sanden och gjorde ett försök att äta frukost, men detta gick inte särskilt bra. Tina surplade så högt hon bara kunde, Robin suckade tungt, Carrow bara stirrade rakt ner i sina nudlar och Batman hostade lite oskyldigt, för han uppskattade inte tystnaden överhuvudtaget.

- Jag saknar min mamma, alltså! Väldigt, väldigt mycket. Sa Batman bara för att bryta tystnaden.

- Vi vet, vi vet. Vi saknar våra mammor också. Svarade Tina sorgset. Vad saknar du Robin? Mer än din mamma, alltså?

- Och Jokerns dåliga skämt! De var bara.... de var inte ens roligt! Skrattade Batman fram.

- Ja, dem var hemska. Han var rolig bara för att han själv trodde att hans skämt var roliga. Robin skrattade lite tyst för sig själv. Men det jag saknar mest är nog... en stor kopp kaffe.

De övriga tre varelserna i sanden tittade först på varandra och sedan på Robin och skrattade lite lätt åt hans svar. Tina slog honom lite lätt på axelen och sa;

- Det där sög ju! En kopp kaffe?

- Vad längtar du efter då min gamle vän? Frågade Carrow med nudlarna hängandes från mungipan.

- Jag? Jag vet inte riktigt... min familj givetvis... och sen skulle jag tro... min manga samling. Med dessa orden tog sig Tina för ögonen och suckade djupt.

- Det är okej, Tina. Vi förstår dig. Låt smärtan komma fram, sa Robin som tröst och klappade henne på axelen.

Det blev tyst för en stund i lägret och de fyra vännerna satt bara där och drömde sig bort tills en röst sa;

- Vad längtar du verkligen, verkligen efter då, Carrow? Det var Batman som sagt detta med ett stort leende på läpparna.

- Eeh, vad jag längtar efter? Carrow blev tyst för en stund och tänkter efter extra noga. Jag antar min familj... och glass... en kopp med vaniljte hade ju inte varit fel. Men mest av allt saknar jag min stora, fluffiga kudde! Min kudde! Med en sorgsen röst orden försvann in i tystnaden och de satt och tittade på den stora, vackra solen som nu stod högt uppe på himmelen.

- Du kan låna min kudde om du vill. Viskade Batman till Carrow.

- Tack, men det är okej... Svarade hon honom och återupp tog tystnaden med ett litet leende.

Illusion

Det är ingen illusion, detta är verkligheten. Jag lovar.
Det är en illusion, detta är inte verkligheten. Jag lovar.
Allt är en illusion, och det är verkligheten. Jag lovar.