Oavsett hinder

Resan jag beger mig ut på är lång och farlig, men lugn detta äventyr är inget nytt för mig och jag har alltid vetat om att den skulle behövas göras igen. Jag önskar bara jag hade haft en resekamrat som vid kvällselden kunde hålla mig sällskap och slåss mot barbarer och drakar vid sidan om mig, men jag har klarat det en gång tidigare och då ska jag nog klara det en gång till... oavsett hinder!

Tänk vad en person kan åstakomma

Tänk vad en person kan åstakomma mycket smärta
Tänk vad en person kan få en att gråta
Tänk vad en person kan få en att hata
Tänk vad en person kan få en att känna sig övergiven

Alla dessa tårat, allt detta hat, all denna smärta som man håller inne varje dag för att inte visa sig svag inför andra, men allt man vill är att gräva ner sig i mörkret och bara gråta ut, skrika och slå.
Pågrund av en människa, en person som alltid funnits där men som övergivit en.

Kan man någonsin förlåta?
Skulle man kunna glömma all denna smärta som man blivit åstakommen om personen återigen stod framför en?
Skulle hatet återigen bli kärlek, skulle gråten bli skratt igen?
Skulle man sluta känna sig övergiven?

Skulle verkligen den tiden som man velat gråta, den tiden man hatat, kännt sig övergiven verkligen gå att förlåta?

Kanske förlåta... men aldrig glömma?

Dagens, nej alla dagars glädjekälla!



DEXTER min lilla glädje källa!



En Episk Resa genom Tid och Rum - Kapitel 3

Kapitel 3; Livet på ön

De fyra nyfunna vännerna gjorde allt de kunde för att livet tillsammans skulle bli så lätt och rogivande som möjligt, men en dag när de märkte att ett liv tillsammans inte skulle fungera om alla gjorde precis som de vill bestämde de sig för, över en skål med nudlar om att skapa fem gyllene regler som skulle gälla oavsett vad som skulle hända i framtiden. 

De gyllene reglerna;

• Om du hittar något som är söt, roligt eller ätbart, var inte självisk utan dela med dig för vi sitter faktiskt fast här tillsammans.

• Stöka inte ner i lägret eller utanför lägret; det är inte snällt mot varken naturen eller ön invånare.

• Snälla, lek inte med tändstickorna för om du gör det kommer vi inte ha några kvar om det någonsin kommer ett skepp eller flygplan förbi den här ljuvliga ön, vilket inte är särskilt trovärdigt men ändå.

• Om du behöver göra nummer två, snälla, och vi menar snälla gräv ner det för det är inte särskilt kul att trampa i det.

• Och snälla bryt inte dessa regler. Vi har skapat dem tillsammans och är alla med på att vi behöver dem.

Hemlängtan;

Det var en varm men samtidigt kylig morgon och de fyra varelserna satt i sanden och gjorde ett försök att äta frukost, men detta gick inte särskilt bra. Tina surplade så högt hon bara kunde, Robin suckade tungt, Carrow bara stirrade rakt ner i sina nudlar och Batman hostade lite oskyldigt, för han uppskattade inte tystnaden överhuvudtaget.

- Jag saknar min mamma, alltså! Väldigt, väldigt mycket. Sa Batman bara för att bryta tystnaden.

- Vi vet, vi vet. Vi saknar våra mammor också. Svarade Tina sorgset. Vad saknar du Robin? Mer än din mamma, alltså?

- Och Jokerns dåliga skämt! De var bara.... de var inte ens roligt! Skrattade Batman fram.

- Ja, dem var hemska. Han var rolig bara för att han själv trodde att hans skämt var roliga. Robin skrattade lite tyst för sig själv. Men det jag saknar mest är nog... en stor kopp kaffe.

De övriga tre varelserna i sanden tittade först på varandra och sedan på Robin och skrattade lite lätt åt hans svar. Tina slog honom lite lätt på axelen och sa;

- Det där sög ju! En kopp kaffe?

- Vad längtar du efter då min gamle vän? Frågade Carrow med nudlarna hängandes från mungipan.

- Jag? Jag vet inte riktigt... min familj givetvis... och sen skulle jag tro... min manga samling. Med dessa orden tog sig Tina för ögonen och suckade djupt.

- Det är okej, Tina. Vi förstår dig. Låt smärtan komma fram, sa Robin som tröst och klappade henne på axelen.

Det blev tyst för en stund i lägret och de fyra vännerna satt bara där och drömde sig bort tills en röst sa;

- Vad längtar du verkligen, verkligen efter då, Carrow? Det var Batman som sagt detta med ett stort leende på läpparna.

- Eeh, vad jag längtar efter? Carrow blev tyst för en stund och tänkter efter extra noga. Jag antar min familj... och glass... en kopp med vaniljte hade ju inte varit fel. Men mest av allt saknar jag min stora, fluffiga kudde! Min kudde! Med en sorgsen röst orden försvann in i tystnaden och de satt och tittade på den stora, vackra solen som nu stod högt uppe på himmelen.

- Du kan låna min kudde om du vill. Viskade Batman till Carrow.

- Tack, men det är okej... Svarade hon honom och återupp tog tystnaden med ett litet leende.

Illusion

Det är ingen illusion, detta är verkligheten. Jag lovar.
Det är en illusion, detta är inte verkligheten. Jag lovar.
Allt är en illusion, och det är verkligheten. Jag lovar.

En Episk resa genom Tid och Rum - Kapitel 2

Kapitel 2; Andra människor?

En vacker dag på den inte så fullt öde ön när Tina satt i sanden och åt nudlar samtidigt som hon vakade över havets vågor i hopp om att någon skulle komma till undsättning och Carrow gick rundor en bit bort och pratade med sig själv om ett avsnitt av serien Friends som hon sett strax innan de åkte samtidigt som hon åt en frukt som hon icke visste om den var ofarlig eller icke, hörde de ett dovt ljud. Det var någon som grät, men plötsligt slutade det. De båda tjejerna började undersöka området efter något som helst tecken av annat liv, men de kunde inte hitta något och deras hopp dog ut en stund tills de plötsligt hörde ljudet igen.

-      Det kommer där ifrån! Skrek Tina och pekade mot ett par palmer längre ner på stranden och började springa.

-      Vänta min kära gamla vän! Vi vet inte vad det är! Det kan vara något ilsket djur eller liknande! Det kan vara farligt. Skrek Carrow efter henne.

-      Och det är därför vi ska kolla in det! Sa Tina glatt och skuttade iväg mot palmerna. Någon kanske behöver hjälp. Vad vet vi!

Sida vid sida de båda vännerna sprang mot ljudet som blev starkare och starkare. Ju närmre de kom ju mindre såg palmerna ut som palmer. De förvandlades sakta men säkert till två figurer, två personer. Tina och Carrow stannade några meter ifrån personerna och stirrade förvånat på varandra. De två männen hade inte lagt märket till dem och de två vännerna stod där en lång stund innan männen märkte att de existera.

-      Men va tusan… sa en av männen och tittade förvånat sitt sällskap som torkade bort sina tårar med en näsduk.

De fyra personerna som nu stod öga mot öga stirrade bara på varandra med häpnad.

Männen som Tina och Carrow nu just träffat på var ett underligt par. Den första mannen, han som precis försökt prata var ganska kort och hans klädstil var väldigt unik, precis som den andra mannens, men den här mannen hade en röd tajt tröja på sig, men gröna tajts, svarta skor, en mantel och en svart mask som täckte området kring ögonen. Ganska meningslöst tyckte Tina och Carrow.

Mannen nummer två var både äldre och längre än mannen nummer ett. Han hade en grå svart tajt dräkt med svarta höga skor, även han hade en mantel och en mask, fast denna mask täckte hela hans ansikte och den hade två långa öron, nästan lite som en fladdermus. Och den här mannen, som såg så häftig och stark ut grät.

-      Vi är inte ensamma längre! Två helt främmande människor har kommit till undsättning! Tina skrek detta i glädje och drog i Carrow, som tittade konstigt på Tina.

-      Eeh… det har du fått helt om bakfoten. Vi är lika vilse som ni är, Sa mannen nummer ett med en sorgsen stämma.

-      Men om ni inte är här för att rädda oss, vem fan är ni då? Och hur länge har ni varit här? På denna underbara ö? frågade Tina lite irriterat över svaret om att de inte skulle bli räddade.

-       Oh, så ohövlig av mig! Låt mig presentera oss… Jag är Robin och den här mannen vid min sida är Batman. Sa Robin och pekade på Batman som stod och stirrade ut över havet med en extremt sorglig blick. Ne, hur länge kan vi ha varit här… jag vet faktiskt inte. Vet du, Batman?

-      Runt 6 månader… skulle jag tro. Sa Batman och harklade sig.

-      Oj, vi har varit här i 14 eller 15 dagar nu, men det är inte särskilt viktigt! Kom Robin, låt mig visa vårt läger! Tina sa detta samtidigt som hon tog tag Robin i armen och drog honom mot lägret och lämnade Carrow och Batman ensamma i en deppig stämning.

Batman satt sig ner i sanden och fortsatte att stirra ut över havet med en extremt sorglig blick, vilket gjorde Carrow illa till mods för hon visste inte vad hon skulle göra så hon beslutade efter att noggrant inspekterat de olika utvägarna från denna ohyggligt obekväma situation, att säga något till honom.

-      Såååååå… du är Batman alltså? Jag måste bara säga att detta är ett väldigt speciellt tillfälle för mig så jag verkligen tycker att du är super häftig och jag älskar verkligen ditt tjat om att kämpa mot ondskan!

-      Jag vill ha min mamma! Sa Batman tyst med en hes röst och tittade ner i sanden.

-      Ja, jag saknar min familj med, men är inte typ din mamma död sen… typ för tusen år sedan? Frågade Carrow.

-      Jo, det är hon men jag saknar henne ändå! Mumlade Batman och började återigen gråta.

-      Åh nej, börja inte gråta! Bönade Carrow och satt sig brevid Batman i sanden och gav honom en näsduk att torka tårarna med. Börja inte gråta kära du, för om du gråter börjar jag också att gråta!

Samtidigt som Tina och Robin pratade med varandra i lägret om allt mellan jord och himmel satt Carrow och Batman i sanden i ljuset av solnedgången och grät efter deras mammor.

Faller mot min död

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!!
Djupare och djupare sjunker ner i kvicksanden. Skriker efter hjälp, efter någon som kan ta handen men ingen är där. Faller mot min död.
Kan något väcka en till liv igen? Är så trött på att jämt och ständigt bara gå bland folkmassorna som en levande död.
Vill skrika, slå och växa.
Vill kunna falla och sen resa sig upp igen, men allt man har nu är en stor sten med bördor som man inte vet var man ska göra av.
Vill att någon ska skrika åt en att ta sig samman. Vill att någon ska hjälpa en ur det här hålet för man klarar det inte själv. Är för svag, för rädd.
Vill ha livlinan som man så länge letat efter men aldrig funnit.