Tommaintets trygghet

Sitter bara här och tittar rakt ut i tomma intet och hoppas på bättre tider. Allt runt om kring svävar förbi mig och hånar mig på alla tänkbara sätt... speciellt stolen som varit min i ett antal år nu. Låsas som om de inte existerar, känner bara för att stirra rakt ut i ingenting, det ger en trygghet som bara tomma intet kan ge. Allt blir svart och jag faller... allt är svart och tryggheten som tomma intet brukar ge mog har försvunnit. Blivit undan knuffat av en känsla av oro och förvirring. Min stol faller förbi mig, den faller så snabbt att man knappt såg den fara förbi. Vart tog tomma intet och tryggheten vägen? Vad betyder detta fall? Vad finns på botten?

Bye Bye

Trotts att man vet att det är det bästa beslut man kan fatta... att lämna bort något man lärt sig älska så gör det fruktansvärt ont.

Det går inte att beskriva känslan och beskvikelsen över att denna lilla skapelse, detta lilla djur aldrig mer ska bringa en glädje.

Man vet att han kommer att glömma en och bli lika lycklig här som på en annan plats, det är bara vi människor som är så känslofulla.

Är de det jag egentligen är?

Han tittade sig själv i speglen.
Vad var det han såg?
Givetvis såg han sin spegelbild. Vad annars?
Men de säger att om man tittar tillräckligt länge och fokuserar sig så ser man något annat, man ser vem man egentligen är.

Vem är han egentligen?

Han vände sig om med en suck och tog fram cigaretterna ur innefickan på sin kavaj. Han satte en cigarett mellan läpparna, medan han letade efter tändaren i resterande fickor vände han sig mot speglen igen.

Det han såg var en man, väldigt sliten ut för sin ålder. Kavajen var urtvättad och hålig. Håret var för långt för fristyren det skulle föreställa att han hade.

Han suckade. Ett misslyckande!
Är de det jag egentligen är, tänkte mannen medan han tittade sig i speglen.
Han tog ut den otända cigaretten ur munnen och slängde den i vasken.
Han suckade och hängde över vasken tittandes neråt.

Ett misslyckande, tänkte han igen.
Mina föräldrar hade rätt. Alla hade rätt... Jag är ett misslyckande.


Han stod alldeles stilla vid vasken. Han grep tag i vaskens kanter så hårt han kunde... och sedan så suckade han.

Kriget med mig själv

Jag hatar mig själv för det. För att jag hindrar mig själv. För att jag inte vågar. Allt jag gör och hur jag är beskyller jag mig själv för. Just för att jag hindrar mig själv från att vara den jag verkligen vill vara.

Längtar efter regn och kyla

Sommaren är här eller åtminstonde sommarlovet. Solsken och värme kommer sakta krypandes mot oss och jag längtar redan efter snö och regn i mängder. Vill inte sitta i solen och äta glass eller sitta på standen utan längtar efter att gå i snön med min lilla räv och titta på den vackra omgivningen klockan 5 på morgonen!

Valpisar!

Små liv på fyra ben som springer runt bland mina fötter. Små liv som snart växer upp. Små valpar som skänker så mycket glädje, men okcså sorg då de snart ska bege sig ut på egna äventyr med sina nya familjer!

Har gett upp

Har gett upp. Tror inte på det som existerar längre. Jag kommer inte ens ihåg den tiden jag trodde på någons existens. Med dagarna som gått har jag insett det inte ens är lönt att försöka hitta tron och hoppet igen för det kommer inte hjälpa mig eller någon annan ändå. Och om det hade varit till någon hjälp ändå så hade jag ändå inte haft någon ork att leta efter det. Jag är fast här i mitt lilla svart hål. Jag har bara en riktning och den leder alltid tillbaks. I mitt lilla svarta hål så existerar ingenting... inte ens jag. Alla runt omkring mig som försöker hålla hoppet och tron om något bättre uppe är tomma skal som ännu inte insett det jag vetat alldeles för länge... att allt är förgäves. Inget hopp eller tro i världen kommer göra oss till bättre varelser eller göra oss lyckliga.